Google+ Followers

lördag 29 april 2017

Är det plaggen som gör människan andlig?!?

Med anledning av en artikel i Expressen nyligen så ställer jag mig frågan i rubriken på detta blogginlägg. Snälla… måste jag säga att jag inte är rasist eller islamofob? Åhh tack så mycket, det var vänligt av er!


Aye Alhassani, en begåvad, vacker, ung kvinna med Mellanösternbakgrund blir dissad av SAS. Orsak: hon ville inte ta av sig slöjan för att få jobbet hon sökt. Man kan tycka detta vara en bagatell. Varför kunde inte SAS se mellan fingrarna på denna lilla detalj frågar sig säkert en del. SAS försvarar sig med att meddela att "SAS har en uniformspolicy och i uniformen ingår att man inte får bära synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler. Det är inte att diskriminera mot någon utan det handlar om att uniformen ska stämma överens med SAS varumärke och policy, säger Fredrik Henriksson, pressansvarig på SAS". Slut citat.

Min fråga är kräver vi mer av utlandsfödda eller svenskfödda med invandrarbakgrund än våra svenska dito? Svar: nej. Man måste skilja på privat och offentlig roll. Dessutom måste man kunna se att andra kan bli kränkta av det som för en själv är en självklarhet. Detta har vi kristna blivit idogt instruerade i under sista decennierna men vi har lärt oss att "play it by the rules". Finns inget annat sätt att kunna komma fram med det man vill ha sagt. Att välja tid och plats för uttalanden och utagerande är viktigt. Vill man säga något med sin tro måste man förvissa sig om vilka spelregler som gäller. I fallet med Aye ter det sig som att det är hon själv som menar sig stifta dessa och förväntar sig att omvärlden ska acceptera det. 

   – Honey, you're in for a BIG surprise! 

Förföljelse för sin tro kommer man aldrig ifrån men man kan välja sina fajter med vishet. Inom min kristna krets har begreppet "onödig förföljelse" passerat då och då. Det innebär att det finns tillfällen då det som kan verka som en kompromiss, kanske gagnar både ens tro och livssituation. Det är inget Aye skriver under på. Veil – or no deal at all är hennes hållning. Jag kan tro att hennes närmaste krets höjer henne till skyarna som kompromisslös och trogen den rätta läran. Socialt – och för att förtydliga det, platsen de flesta av oss tillbringar lejonparten av dagen på – sågar hon av grenen hon själv sitter på och skapar sig själv sitt utanförskap. Det finns arbetsplatser där män inte får ha näsringar, tatueringar eller långt hår. Platser där kvinnor enbart får bära kjol och inte ha alltför utmanande kläder på sig. Då är frågan är ett jobb med tryggat uppehälle värd en kompromiss på ens coola image? Svar: JA! Så, som svar på artikeln i Expressen handlar det inte om diskriminering utan på ett företags hållning och klädeskod för alla sina anställda.

Dissad av SAS – Aye Alhassani. Bilkälla: privat
Slutligen, en enkel fråga från en kristen man – sitter den andliga identiteten i yttre plagg!!? Ger det mig en andlig "boost" om jag har ett visst klädesplagg typ en sari, en burka eller buddistiska munkars fäbless för färgen orange?!? Får jag oanade krafter då? Kan jag flyga som Superman? Skiljer jag ut mig från den andra grå, syndiga pöbeln? 
    Handlar det hela inte om en ovilja att tillhöra samhället i övrigt och en tendens att vilja markera sitt utanförskap? För mig personligen handlar min tro om att tillföra samhället något, att bidra till (inte dra ifrån) ett bättre samhälle. Där spelar kläder och yttre attribut ingen roll alls. Min tro finns på min insida, den verkar inifrån och ut, inte tvärtom. Utanpå ser jag ut precis som vilken annan människa som helst (förlåt anspelningen på Kit Walker alias Fantomen här, no pun intended). För mig utgör detta inget problem men för en del verkar det vara fallet. Strikta religiösa klädkoder gör varken från eller till graden av din andlighet. Det handlar snarare om dina gärningar gentemot din medmänniska. 

Religiösa klädkoder är mer ett rent religiöst tingeltangel och utanpåverk. Satt andligheten i kläderna skulle tillverkarna av dessa vara miljardärer vid det här laget. Deras affärer skulle nå astronomiska nivåer. Kan jag sedan inte sköta mina vardagssysslor eller göra mitt jobb utan denna klädessed måste jag fråga om inte min tro snarare begränsar mig än blir till en fördel för mig i det samhälle jag ändå ska vara i under merparten av dagen. Vi har alla vår himmel vi strävar efter att nå fram till. Till dess måste vi inse att vi verkar tillsammans och umgås med vanliga människor som våra respektive gudar rått oss att hålla oss väl med. Vi ska leva i harmoni med och inte utgöra ett störande element och ett hinder för andra. Vi ska ha de andra i åtanke före oss själva. Vi ska vara en resurs i samhället inte en tyngd runt fotleden. Men det är ju vad jag tycker och lever efter förstås…

tisdag 18 april 2017

Spaning: Revanschism är inne nu…

Då jag försöker skaffa mig en uppfattning om vartåt saker och ting lutar 
i stora stygga världen är det flera faktorer som är avgörande: 
  1. Lyssna på vad som sägs – på jobbet, bussen, i media. Ta även in utländska källor och hör vad de säger. Sök få in så många olika vinklar på samma problemställning.
  2. Läs vad som skrivs i tidningar och kika gärna på de "förbjudna". Försök se från olika vinklar och ta intryck även från "fiendelägret".
  3. Framförallt annat – lita på din intuition, mag- och/eller nackkänsla. Försök se igenom snårskogen av blindspår och andra finter man använder för att inte det riktiga syftet ska skina igenom. Jag har funnit att det oftast har en eller annan anknytning till – GIRIGHET. Den är bland det värsta som drabbat den civiliserade västvärlden där allt ska mätas i pengar.
Gör du detta kommer du förr eller senare att hitta den röda tråden. Var medveten om en sak, tro inte att allmänheten kommer att gå på samma väg som du. De kommer snarare att slänga glåpord och idiotförklara dig. De kommer att kalla dig det ena efter det andra och mena dig vara besatt av konspirationsteorier. 

Ändå handlar det inte om att det inte borde vara uppenbart för var och en. Det handlar om den självcensur som vi blivit intränade i och som säger att det vi själva känner inte är rätt. I grund och botten handlar det om rädsla och människofruktan. Ingen vill vara utanför eller bli utstött ur gemenskapen/flocken/gruppen/tillhörigheten. That's it… och låter du som dem, säger och tycker det de vill höra så är dörrarna uppe på vid gavel. Röda mattan är utrullad.

Men… vänta nu här en stund… att vi säger och tycker samma sak… är det inte snarare ett tecken på totalitarism än demokrati? Får du inte litet associationer till Maos Kina och Kulturrevolutionen? Två att alla ska ha gröna kepsar med röd stjärna på framtill? Var det inte samma synd trettio- och fyrtiotalets människor hemföll till, med fascism, nazism och rasbiologi??? Det var ju "självklara" ingredienser på deras tid. Vi kan moralisera med våra facit i handen men det vete fåglarna hur vi hade valt, vi som vill följa med strömmen. För strömmen gick åt det hållet då och ditåt gick folket. De visste aldrig då att världen skulle fördöma dem i sekler efteråt och använda dem som karikatyrer och sinnebilder för väldigt lättledda och korkade människor. Idag kallas man för "Hitler" om man glömmer att ta bort saltgurkan från Big Mac'en på "Donkan". Gamle Adolf får klä skott från ludd i torktumlaren till någon misshaglig politiker som vill höja bensinskatten - igen.


Okej. Nu till "spaningen"…

Idag går det en ström av revanschism i maktens korridorer världen över. Många av ledarna i världens starkaste nationer tala om svunnen storhet som behöver upprättas till sin forna glans. Vi har Vladimir Putin i Ryssland, Trump i USA, Erdoğan i Turkiet, Marine LePen i Frankrike, Torypartiet i England, Skottlands nationalister, Gert Wilders i Holland, Jimmie Åkesson i Sverige, Fremskridtspartiet i Danmark och samma benämning i Norge. Vi har Ungerska regeringen och Jobik, Gyllene Gryning i Grekland. Ja, listan kan säkert göras mycket längre för detta är det man kallar för en Tids-ande. Det är något folk blint tror på utan att kolla upp källorna innan. Det är de lätta, svart/vita sanningarna vi faller pladask för. Ord som är som honung för våra öron och som lovar bättre tider men på vissa villkor – att vi sparkar ut "patrasket" som inte hör hemma bland oss. Korta meningar som kan ge förklaringar på komplexa och intrikata problem med "Neanderthalare-logik". Svaret är så gott som alltid = HAT!! RUSTA UPP! SPARKA UT DEM! STÄNG PORTARNA!! MIN! MITT!! BARA MITT!! ALDRIG DITT!!

Alla dessa politiker har en sak gemensamt – revansch!! Sårad nationell stolthet och en känsla av att ha blivit förd bakom ljuset, lurad på konfekten. Hatet riktar sig mot EU, invandrare, religion, raser och olikhet. Alla dessa bildar ingredienserna i den kokande häxkitteln med en slemgrön bubblande snorsörja av hat, överdrifter, fördomar, rena lögner och vandringssägner. Det är exakt samma ingredienser som fört Europa ut i Världskrig två gånger under historiens gå ng. Jag måste med besvikelse säga att vi har inte lärt oss ett dugg av vårt förflutna. Vi håller istället på att upprepa det.

lördag 15 april 2017

Låt tystnaden få tala…

fter Stockholmsdramat upplever jag att en hel del mediapersonligheter med ryktbarhet söker använda terrorattentatet som incitament för sina favoritteser och älsklingsteorier. Alla uttalar sig trosvisst och söker klämma in händelsen så det ska passa respektive åsiktssfärer. Olika krönikörer gör anspråk på att vara siare som ju varnat för att det skulle hända men att ingen ville lyssna på just dem då det begav sig. Snacka om ”branding” och att vara sitt eget varumärke men det borde finnas hastighetsgränser och rim och reson även i åsiktssfären, eller hur?!?

   Nu är alla illegala invandrare potentiella terrorister och ska jagas ut ur Svea Rike med blåslampan i aktern. När man ändå är igång så drar man in Islam, hederskultur och burkatvång och fan och hans moster. För - gör en det så gör alla det. Att dra alla över en kam är ju kutymen bland oss ”frigjorda” svenskar. Jag vädrar rent av pogromer då jag läser en del krönikor. Den här gången riktar sig dessa emot muslimer.


Det hela känns respektlöst och en jakt på patetiska credpoänger. Varför kan man inte låta tystnaden tala som under en riktig sorgestund? Varför så rädda för tystnad? Ibland är tala silver och tiga guld. Detta borde en rad tidningskrönikörer ta till sig.

lördag 18 februari 2017

När man ser sig själv från ett sanningsperspektiv

Föregående helg tillbringade jag till stora delar min uppmärksamhet till självrannsakan. Upprinnelsen till det var en artikel om Linnéa Claeson. Hon är en tjugofemårig handbollsspelare i handbollslaget Skuru och tillika junior-landslagsspelare med två VM-guld i bagaget. Artikeln behandlade inte direkt hennes talanger på spelplanen utan ämnet var om sexuella trakasserier hon utsatts för sedan tioårsåldern (!!?) av olika män.

Jag fattar inte hur en del män tänker. Jag menar… ge sexuellt explicita förslag till en helt okänd människa du aldrig träffat i verkliga livet. Själv var hon av åsikten att hon inte fördömde eller hade några ”issues” med olika sexuella former som föreslogs av dessa herrar. Hon flikade vidare in att sådant dock fordrar ett förtroendefullt förhållande till personen man ska ha detta med. Något som borde vara en självklarhet. 
    Jag gick in på det Instagram-konto hon stiftat, Ass-holes on-line. Där har hon lagt ut sina konversationer med dessa okända män. Vad sådana kan kläcka ur sig är milt sagt häpnadsväckande. Man kan med fog säga att en del borde hållas inlåsta för tid och evighet. I detta perspektiv inser jag hur illa betänkt psykreformen egentligen var då den stiftades. En del gör större skada ute i det fria än inlåsta på en institution, det är solklart.

All seriös kontakt på Internet borde kräva e-legitimation, åtminstone i Sverige. Upplägget för mediet har medgivit till en anonymitet som möjliggjort för folks mest primitiva insikter att få grassera fritt och obehindrat. Folk kan smyga sig på andra, hugga dem i ryggen och försvinna, gång på gång. Så långt att det blir en vana. Folk tar livet av sig efter att ha blivit trakasserade på Facebook och andra media.
Linnéa Claeson (Bild: Sveriges Radio)


Därmed kommer vi till min upplevelse. Allteftersom jag läste kom trängde sig det bara nämnare och närmare mig själv ända tills det kröp in under skinnet på mig. Precis som när det gäller allt ifrån miljöförstöring, våld och annat så har i alla fall jag haft inställningen att vara oskyldig. För, när allt kommer omkring så är det ju inte så allvarligt med det jag gör. Jag är ju inte med i något gäng som slår ner eller rånar någon. Jag äger inte någon stor fabrik som spyr ut föroreningar över världen… eller?!? Saken är den att precis detta slags tänk gör att vi så sällan sätter oss ner och rannsakar oss själva. Allt ont sker utanför oss och vår fredade zon av självrättfärdigt hyckleri.

Jag var djupt förälskad en kvinna från Gävle vid namn Elisabeth mellan våren 2009 till början av 2010. Vi råkades på en kristen dejting-hemsida, hade kontakt och blev med tiden intresserade av varann. Jag skrev minst fyrtio dikter och fem sånger till henne. Var kär som en klockarkatt och inspirerad som få. Vi träffades aldrig på riktigt. Mycket tror jag berodde på rädsla och att hon blivit bränd innan. Vi hade dock bägge två vårt personliga bagage och det märktes tydligare allteftersom. Vi kolliderade oförklarligt i, för mig, rätt så alldagliga diskussioner. Jag blev aldrig på det klara med vad jag sagt som blev så fel och sökte gottgöra det efteråt. Det kunde röra sig om ett förfluget ord som väckte negativa känslor hos henne, trigger-meningar som hade rena sprängverkan. Det var som att gå på minerad mark. Av samma skäl blev det allteftersom uppenbart hur oförenliga vi egentligen var. Vi borde ha slutat där och skiljts som vänner, men istället för att låta det hela vara fortsatte vi bägge att hålla kvar vid varandra. Var det inte jag som tog upp kontakten på nytt så var det hon. Det slutade i en katastrof för oss båda.

En sista kommunikation med hennes dotter blev droppen som slungade mig in i ett totalt mörker. Ibland borde man inte läsa andras bloggar, i synnerhet som man anar att det inte kommer att innebära något gott för en själv. Efter att ha läst hur hon svärtat ner mig totalt på sin blogg var min avsikt att skriva till henne var att försöka ge en förklaring till vår relation från mitt perspektiv . Jag borde ha lärt mig att det aldrig är mödan värt att försvara sig. Det resulterar bara i att du sjunker allt djupare ner och blir ännu mer anklagad. Jag fick ett enda dräpande svar från henne varpå hon direkt blockerade mig så det fanns inga möjligheter att besvara det. Kanske lika bra. Blod är trots allt tjockare än vatten…

Kontentan av denna konversation blev att jag fick svåra ångestattacker och självmordstankar. Jag kämpade med näbbar och klor för att kunna hålla mig kvar vid livet. I samma manér och något som blivit vardagsmat för mig så fanns det få av dem jag räknade med som hade tid att hjälpa mig. Slutligen fick en diakon, i grannkyrkan i mitt bostadsområde, mig på fötter. Talande nog hette han Bogdan, vilket betyder ”Guds Väg” på polska. I samma veva mötte jag min nuvarande fru och började långsamt resa på mig. Konflikter kom även efteråt men jag har lärt mig att räkna det som en del av livet och något som man faktiskt kan lära sig av. Tro’t eller ej.


Slutligen till anledningen av titeln på detta blogginlägg… 

… hoppas du orkat läsa ända hit…

Jag var så tagen av Linnéas artikel att jag inte var människa förra helgen. Samtidigt så tacksam att jag skrev och tackade henne på Facebook. Samtidigt så blev det klart hur sextrakasserade, förminskade och sexualiserade kvinnor blir på nätet.

När jag läste Linnéas artikel slog det mig hur lik dessa män jag varit gentemot Elisabeth, kvinnan från Gävle. I fyllan hade jag skrivit en rad dräpande saker till henne som just hennes dotter hade fått läsa. Även om det på intet liknar det som karlarna skrev till Linnéa så var tonen likafullt rå. Så jag förstod med ens dotterns ilska. Jag hade t o m lagt ut en del väldigt privata alster på min hemsida som hon skickat mig. Mitt syfte var enbart att knäcka henne och som det står i Bibeln att den som gräver en grop åt andra faller oftast själv i den… Det stod med ens rätt klart att mina anspråk till ”underdog” och ”offer” varit alltför pretentiösa och grundlösa. Men så länge man kan spela på det är det ger man sig själv rätten till ett frislag. Jag har då rätten att ge en verbal käftsmäll till vederbörande eftersom hen varit så dum. Kanske därför som så många använder sig av det?!?

Linnéas artikel var som att se sig själv i spegeln ifrån en inte så tilltalande vinkel. Jag greps av en uppriktig ånger som fick mig att be Gud om förlåtelse om och om igen. Vilken brist på självinsikt jag haft alla dessa år. Hur jag vältrat över all skuld på Elisabeth, precis som jag gjort med mitt ex under årens lopp. Ja, det gör ont att se sanningen men ack så gott det gör i det längre perspektivet. Att ta ansvar för sig själv och sina handlingar är att komma in i sann mognad. Svag och bränd som jag är, vågar jag inte röra upp relationen igen för att be henne om förlåtelse. Jag hoppas bara och ber till Gud om att det går bra för Elisabeth och att hon går vidare med sitt liv.

Klart är – jag behövde läsa detta. Man tänker att med ålder kommer visdom men det är inte med någon självklarhet. I mitt fall fick en tjugofemåring lära upp en man som snart fyller sextio… Jag är henne djupt tacksam för det.

torsdag 19 januari 2017

Min varning till dig

Det skrivs och tycks i en allt stridare ström idag. Det är som om åsikter tycks vara en livsnödvändighet, ungefär som syret vi andas. Tycker vi inte så dör vi, kanske man tror. Allt kräver din med- eller motkommentar. Det brusar värre i cyberrymden än då Vattenfalls dammluckor öppnas om våren. Var och en av oss skulle ha heltidssysselsättning 24/7 om vi skulle följa upp alla trådar där folk har en annan, avvikande åsikt.

Någon frågade mig en gång…

– Vad är bättre, att vinna en diskussion men förlora en vän? 
Eller att förlora den och vinna vännen?

Vänskap blir allt svårare ju äldre man blir. Det är inte lätt att få ”bästisar” upp i åren. Jag talar av erfarenhet där och tror att många är villiga att hålla med mig om detta. Ändå upplever jag hur lättvindigt och vårdslöst man behandlar relationer, som om man trodde de tål vad som helst. Det finns också en desperation gällande åsikter, som att man förminskas om man inte uttrycker en i tid och otid. En slags tvångsmässighet över alltihop präglas det av. Själv känner jag att det är dags att ändra riktning och låta folk ha sina åsikter utan att behöva gå in i klinch för var och en av dem.

JAG HAR VARNAT för de extrema åsikter som börjar föras fram bland kristna och (i vanlig ordning) inte skiljer sig särskilt markant från de som är rådande just nu i samhället som helhet. Vi har fått det sämre och någon måste hållas ansvarig… Precis som under 1930-talets Tyskland så faller blicken på de som vi inte anser hör hemma här. Ja, jag vet, jag och andra som söker peka på likheterna förlöjligas och negligeras. Kanhända inte förhållandena stämmer klockrent överens men andan liknar den som då rådde. Med svart/vita generaliseringar söker man skaffa sig ammunition för sina argument. 

Det är ungefär samma drev som det var på tiden då jag skrev om Livets Ord och Trosrörelsen. Bara en mening och BAM!! så är ”Blöta Filtens Sällskap” där och ska släcka glöden. Jag märker att så fort jag går ut och lyfter ett varnande finger blir jag idiotförklarad snabbare än en avlöning hinner ta slut. De som kritiserar denna hållning, och menar att jag och andra gelikar skulle vara "politiskt korrekta", håller själva på att bli mainstreamfåran. Sådant sker oftast utan att man själv lägger märke till det. Det smyger liksom på en bakifrån.
   Det är märkligt hur snabbt vi byter åsikter idag. Innan USA-valet lät det som om alla höll på Hillary Clinton. efter valet talar samma människor om Trumps seger som en "triumf för den enskilda människan". Detta verkade ske över en natt. Jag drar mig till minne en teveserie som gick som hette "Någonstans i Sverige". Där fanns en småborgerlig pappa som under början av kriget hade Hitlers porträtt på spiskransen. När lyckan vände satte han upp Churchill. Inte mycket har ändrats i det avseendet måste jag säga. Vi hänger på de starka och vinnarlaget.

Angående USA valets utfall skrev jag till en predikant, tillika inbiten Trump-anhängare: 


– "God's not into the wall-building business".

Det står jag vid också idag. Gud bygger inga murar – han river ner dem. Han separerar inte på folkgrupper och ger dem kriminella attribut sådär skjutet från höften. Ändå ser jag allt fler kristna som vurmar för Trump och förvånas på samma sätt som jag gjort när de öppet deklarerar sina sympatier för den kristna högern i USA innan. Men, visst, alla har sin rätt att uttrycka sin åsikt. Men å samma princip förvånas jag över hur tajta vi kristna blivit med världen. Hur tätt och lydigt vi följer de respektive tankeströmningarna i samhället. Vi frågar inte ens efter deras ursprung och vad de egentligen innebär i det långa loppet. Vad de egentliga konsekvenserna blir. Vi vågar inte vara dårar för Jesus längre. Vi vill hålla oss väl med Världen idag. 


Nu är den vinnande hästen som kristna alltmer börja kika på Sverigedemokraterna. Jimmie Åkessons charmoffensiver gentemot kristna har gett resultat. Han är en folkets man i vissas ögon som tar bladet från munnen som övriga politiker inte vågar. Han är den mobbade som nekas närvara på Nobelfester och annat när det bjuds till pompa och ståt. I så motto har han fått sympatier för folk tenderar att göra det för folk i underläge, allra helst när skenet vill visa på att han har rätt i sak. Visserligen finns det en sanning att integrationspolitiken har havererat och misslyckats med boendesegregation och ghettobildning runt om i större städer. Men… är det invandrarnas fel? Har inte politikerna mera skuld till detta?


När en dag Jimmie Åkessons offerroll och martyrskap bleknar och han plötsligt ska styra landet kommer också han att få uppleva samma svidande kritik som alla andra regeringar innan hans har fått göra. Det kommer en måndag även för honom och den kommer sannolikt att ramla över honom som en tvåtons viktklump. Idag kan han spela på att folk ser honom som litet av strykpojke och underdog men den tiden kommer också att ta slut. Då kommer det vara dags att bekänna sanna färgen. Jag hoppas personligen inte vara närvarande då och som kristen se vad mina sympatier lett till om jag hoppat på SD-tåget.

SJÄLV HAR JAG beslutat mig att följa de varningssignaler jag fått inombords. Jag stiger inte på detta tåg utan följer ”magkänslan” som manar mig att avstå. Jag vet av erfarenhet att det inte är någon idé att resonera när folk fått för sig något. Följande stod på en skylt jag hade hemma vid: 

”Åsikter är som spikar – lätta att slå in men svåra att dra ur”.

Jag kan av erfarenhet intyga att det stämmer. Så där står jag med ett val, att antingen gå in i fruktlös polemik som bara skapar barriärer eller tiga och be för mina vänner. Att främja ännu mer splittring i en tid då vi som kristna verkligen behöver gå samman och be för landets framtid. Vi har inte tid med kotterier och grupp-exklusivitet, höger/vänster polarisering eller att skuldbelägga andras övertygelser. Vi måste se förbi våra ”pet-theories” eller älsklingsteser och börja se varann. Vi är inga supermän eller stålkvinnor, vi är bräckliga, svaga människor i behov av varandra. Ingen är exklusiv eller en isolerad självförsörjande ö.


Av detta skäl kommer jag söka att inte att delta i debatter. Vill inte spilla ännu tjugo år av min tid på meningslöst babbel. Spiller inga fler pärlor för svinen helt enkelt. Jag avstod att hoppa på tankesmedjor och andra hemsidor som ville kasta skit på Livets Ord och Trosrörelsen. Hade redan gjort det innan och upplevt hur fruktlöst det var. Oavsett hur ädla och kultiverade deras egna förklaringar var såg jag hur litet av god frukt det fanns i deras liv.  Det renderar inga priser som "Guldspaden" av grävande journalistik eller andra utmärkelser. Inga erkännanden eller uppmuntran. Allt du kommer till kännedom är hur fallen och rutten denna värld faktiskt är. 
    Jag såg vidare vad det resulterat i för de som sysslat med det – skilsmässor, depressioner, elände, självmord. Kände inte för att gotta mig i det eller vältra mig som ett svin i gyttjan. Mitt tidigare engagemang i frågan förlängde min helandeprocess med säkert femton år. Tid som jag aldrig får tillbaks, den är försvunnen. Resultat? Nada! Ingenting annat än ett ”jaha då, och vad gör vi sen”? Jovisst, fick en del studenter i religionspsykologi och beteendevetenskap som intervjuade mig sina uppsatser färdiga och tog sin examen men själv satt jag där med ett stort hål inombords och djupare i misären. Jag hade kunnat säga ”STOPP” och sluta ta emot kreti och pleti som petade i mina sår ännu djupare men lät det fortsätta.

IDAG KÄNNER JAG ett nästan identiskt sug att hoppa på den åsiktsfåra som imorgon kommer att kategoriseras som ”PK”. Vägen är mycket, mycket bred och väldigt lätt att köra på. Det är bara att stampa gasen i botten och försvinna i ett rökmoln. Av just samma skäl drar jag öronen åt mig, för Guds väg är krokig och smal och har inte samma självklara svar. Den är full av gråzoner som står sida vid sida med svartvita sanningar. Vägen är dimmig, lysena är trasiga och du kan därför inte köra fort. Du måste lita på din inre röst när du far på den. Du kan förhasta dig och köra av sedan tar det lång tid innan du är uppe tillbaks på vägen igen. Nådens bärgningsbil patrullerar förvisso alltid vägen så upp kommer du förr eller senare.

DET JAG SKRIVER HÄR kan säkert kategoriseras som konflikträdsla och kanske ren feghet från min sida. Känner ändå att jag vill lyfta ett varningens finger inför det som sker tvärs över samhället. Det är en sinnesändring och gryende cynism där rättvisans svärd inte bara kommer att hugga halsarna av de skyldiga – utan – även de som gjort rätt för sig och lytt lagen. Det blir som med drönarattackerna – för varje terrorist de dödade gick det åt tusentals oskyldiga civila. För varje utlandsfödd brottsling, fifflare, våldtäktsman, våldsverkare man tar, kommer så oerhört många fler oskyldiga att ha fått lida ett orättmätigt straff. Detta också utan någon som helst respekt eller hänseende till nyansering och/eller besinning. Alla kommer att dras över samma kam är jag rädd för. Muslim kommer att få likhetstecken med ”terrorist”. Det har det visserligen redan idag men kommer att bli ännu mer accentuerat. Det är ju så vi gör i Sverige. När vi skulle åtgärda fusket med sjukskrivningar klämde vi inte åt fuskarna utan gick efter devisen "alla fuskar". Jag är rädd för att samma princip kommer att gälla i detta: – Alla invandrare är bovar och banditer och ska samfällt klämmas åt.

Jag talade med en bekant om utsikterna att Jimmie Åkesson kunde bli näste statsminister. Han skrev ett lättsamt, magistralt svar där han liksom klappade mig faderligt på axeln och dementerade detta. Idag, den 19 januari 2017, tillkännager man i Sveriges Radios ekosändning att Sverigedemokraterna är Sveriges näst största parti. Därför skrattar inte jag idag. För mig är det paradoxalt att kristna, som i ena andetaget vurmar för staten Israel, i nästa andetag kan frottera sig med en politisk schattering som grundades av en före detta Waffen SS man (!!?). Men i stora drag fångar det den förvirring och det värdegrunds kompromissande som pågått en längre tid inom kristenheten. Den är idag på väg att göra en ”däckskrikare” på asfalten på allvar. Förr fanns det klara och koncisa uppfattningar om vad en kristen gör, tycker och tänker. Det fanns en klart markerad och sund bild på hur en kristen var. Alla dessa gamla "råmärken", som det står om i Ordspråksboken, håller totalt på att vittra sönder. Skulle inte alls bli förvånad om jag fick se en kristen propagera för att legalisera knark för så långt känner jag vi har förflyttat oss.


SÅ, KÄRA KRISTENHET - hoppa inte på det här tåget. För det ni kommer att hållas ansvariga för efteråt kommer totalt att krossa förtroendet för svensk kristenhet och det för lång tid framöver. Kommande generationer kommer att totalt döma ut er och fråga hur ni kunde vara så korkade och lättledda. Vi håller redan idag på att utveckla en syntes av det scenario som skakat kristenheten sedan några decennier tillbaks. Ord och uttryck som haft markanta betydelser har grumlats upp och tappat sin ursprungliga betydelse och laddning. Vad ska man annars säga när en kristen sångare och förgrundsfigur som säger sig stå för kärleken ställer upp och spelar på SD:s sommarkonferens? Om den kärlek han visar för dem sedan visar sig kontrasteras av att samme man i och med sitt deltagande defacto ställt sig i ett sammanhang som visar allt annat än kärlek mot en annan kategori (med-)människor?!? Det är en klockren syntes.

ALLTIHOP ÄR EN FÖRBEREDELSE för Antikrists tillkommelse. För då kommer han, precis som ormen i Lustgården, att säga ”Skulle då Gud ha sagt…”? Vid den tiden kommer dessa gamla uttryck, med en gång rakknivsvassa innebörd, att vara helt uttömda på sälta. Empati, solidaritet, medkänsla, rättvisa, sanning, sympati… alla kommer att vara urvridna som disktrasor och totalt intetsägande. Men vägen dit kommer att gå via processer som den vi märker av i denna stund. Var är vakthundarna? Var är dessa schäferhundar med vassa tänder som kan bita dessa falska profeter i byxbaken så det känns?!? Har alla böjt knä inför Baal och Mammon? Har svart blivit vitt helt plötsligt medan vi slumrade? Har oljan runnit ur lamporna under tiden? I och med det kommer jag till Bibelns läskigaste ställe enligt mig:

Matteus 24:12 : 
– ”Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna”. 



Vänner och läsare, det är hit vi är på väg just nu och det är en process som pågår över hela världen. Just därför är det ännu viktigare och angeläget att reagera och inte bli en del av den vågen. Hat och misstänksamhet har aldrig varit något av Guds signum, kom ihåg det. Gud enar, han separerar inte. Han kom inte med dom utan med försoning. Våld föder våld och hat föder hat. Bara kärleken kan förändra.

lördag 14 januari 2017

Kan en människa rymmas och definieras inom ett decennium?

Jag har personligen aldrig förstått detta kategoriserande och oftast skuldbeläggande av olika åldersgrupper. Man delar in dem i ”40-, 50-, 60-, 70-, 80-, 90-talister”. Tänk om verkligheten vore lika svart/vitt enkel och lättförklarlig, då hade inga konflikter existerat. Man hade bara kunnat inrätta tribunaler som kollektivt dömde föregående generationer till långa fängelsestraff. Sedan så var mackan fixad och vi kunde leva i ljuvlig harmoni… eller? Problemet är bara att generationen efter den som då sitter i tribunalen också i sin tur kommer att döma dem. Sedan går vi runt i en evig cirkel av skuldbeläggande och fördömanden.

Sedan ställer man upp dem mot väggen likt en exekutionspatrull och avkräver dem ansvar för allt möjligt elände. Man menar att vi som var unga då skulle ha kunnat marschera in till riksdagen och helt sonika vridit om öronen på våra politiker. Det var vår förbannade skyldighet säger man och visar på global uppvärmning och annat djävulskap som vi rår för. 

Sanningen är den att de flesta av oss i dessa ålderskategorier har nog stått lika vanmäktiga inför ogenomtänkta beslut som fattats långt över våra huvuden. Ännu idag talar man med drömmande blickar om ”direktdemokrati” fast få partiföreträdare finns som vågar låta detta bli verklighet. Likadant med sextimmarsdag och medborgarlön. Bevis finns att det fungerar både i praktiken och i teorin. Att föräldrarna själva får motsvarande vad det kostar kommunen att ha barnen på dagis. Fullt genomförbart och förmodligen billigare. 

Vi har lika enträget som andra sökt vägar att göra våra röster hörda. Lika ofta har vi fått se oss negligerade av en magistral överhöghet som menat sig veta vad vi egentligen behöver. Spelar roll vilket decennium du råkade födas i eller gruppering du än tillhör, vi har alla skrikit oss röda inför en överhöghet som samfällt valt att skita i oss – annat än under valår.

Handen på hjärtat, det har funnits god initiativrikedom hos alla generationer. Det gäller bara att inte luras av ytan hos varje sådan utan bemöda sig att skrapa bort ytskiktet så ser man det. Man visst är det bekvämare och lättare att hålla någon annan ansvarig och mena sig vara offer för andras (påstådda) själviskhet. Vem kan mena sig vara fri från själviskhet utan att leva i det blå. Den finns överallt. Det har funnits massor av goda initiativ från alla möjliga generationer från 40-talisternas demonstrationer mot Vietnamkriget, 70-talets ”En rökfri generation”, ”Rör inte min kompis”-kampanjen på 80-talet, till dagens veganer som propagerar för en mera sansad konsumtion. Var generation har försökt på sitt sätt utifrån sina förutsättningar, kom inte och säg annat.


Så, snälla rara tyckare, sluta skuldbelägga olika generationer för det löser ingenting. Ingen är ädlare/ondare än den andra men gemensamt för oss alla är att vi gör så gott vi kan.

lördag 3 december 2016

Går Sveriges kristenhet en framtid till mötes med bruna nyanser?

et är lätt att dras med i medias strömmar idag. Du avkrävs på ställningstaganden i ett. Var dag ska du avgöra för eller emot. Älska eller hata. Nyheterna når oss idag på sekunden. Det som sker på andra sidan jordklotet når oss på några minuter. Att det är en fallen värld vi lever i råder det inga tvivel om.

Av samma skäl är det på plats att höja ett varningens finger. Det som sprids går sällan att källkontrolleras. Rykten fabriceras som sanningar. Människors motiv förvanskas och förvrids. I grund och botten tror jag det beror på att svenskar så sällan behövt vara på flykt. Det har större delen av Europas befolkning fått erfara. Denna vår frihet har fått oss bli förhärdade. 

Enligt SR:s kanal P1 minskar demokratierna i världen idag och ersätts av mycket hårdare styressätt. I många mått sett är demokrati ett stapplande system – men nödvändigt. Winston Churchill citeras ofta med orden:– ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”. I en stat där en demokrati råder finns även yttrandefrihet för odemokratiska krafter men det är risken man får ta i just en demokrati. Därför kan man inte förbjuda t ex Sverigedemokraterna. För att det skulle gå att genomföra krävs en diktatur och det vill varken du eller jag ha.

Får jag göra en samtidsanalys över Sverige skulle jag, likt författaren Wilhelm Moberg, påstå att vårt land är en demokratur. För att förklara detta måste jag citera författaren själv: –
”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur”.
Vi pratade tidigare i Sverige om att storebror ser dig, någonting jag tror har sitt ursprung i George Orwells bok ”1984”. Idag är det mer påtagligt även om vi inte i Sverige börjat med den kamerabevakning som är vanlig i t ex Storbritannien och andra platser. Idag vet folk vad du haft för dig genom ditt bankkort. De ser dina uttag, de noterar dina intressen utifrån hemsidorna du besökt då du surfat runt på Internet. Det är ännu lättare att avlyssna mobiler än det var med fasta telefoner. Väggarna har öron.

Vad som irriterat mig, och sannolikt andra, har varit att media tagit på sig en roll som en moralisk uppfostrare. Mediapersonligheter har ersatt stränga fröken i skolan. De smäller dig på fingrarna om du avviker från normen eller bara vill tänka själv. Folk med integritet är farliga. Men att låta detta peka på andra lösningar, som alltid dyker upp som kaninen ur trollkarlens hatt vid dessa tillfällen, tror jag kan leda till mycket sorg. Att inte integrationen av invandrare fungerar är ju inte primärt invandrarnas fel utan våra politikers. Att sedan det dragit ut på tiden är att vi haft en mediarörelse som hela tiden förnekat att problemen finns. Med en dåres envishet har man förnekat hög brottsstatistik bland invandrare. Men det är inte bara i detta som detta tillvägagångssätt funnits utan i många andra områden.


Som du förstår käre läsare är jag införstådd med problembilden. Ändå vet jag om hederligt arbetande invandrarvänner som ger järnet och lägger sin del till den svenska välfärden. De är utbildade akademiker som får stå och baka pizza… läkare som får stå vid löpande bandet. Jag har träffat dem personligen. Ändå finns det en växande irritation bland det svenska folket. En vågdelare som delar in svensken i två läger. Dock förs samma myter och halvsanningar som alltid är och brukar vara i omlopp då det gäller främlingar. Man sätter namn på sin rädsla för att lättare kunna hantera den. Så här har man gjort sedan urminnes tider. Det följer vissa färdiga mallar som man sällan kan kolla eller verifiera.

Det vi ser ute i Världen är en global rörelse. Den går en framtid till mötes med stängda dörrar, gränser med taggtråd och resta murar. Den bygger på rädsla men också på girighet. Den vill inte dela med sig. Den säger: – Kom inte och ta mitt! Jag har alltid ställt mig frågande till sådana rörelser och strömningar. Att vi som kristna verkligen bör se upp är för mig ganska självklart. På sista tiden har jag märkt en ökande sympati bland kristna för tankar som annars hör hemma bland Sverigedemokraterna. Jag tycker det är illavarslande att man inte kan genomskåda en uppenbar samhällstrend. Vi har den Helige Ande men han tycks sällan rådfrågas i sammanhanget. Politiskt har vi kristna splittrats upp i en massa olika schatteringar. Vi verkar tycka det är okej och resonerar så att det ju råder demokrati och yttrandefrihet. 

Åtminstone har det varit så tills nu. Uffe Christiansson och Jerusalem fattade ett beslut om att spela på Sverigedemokraternas sommarfestival 26-27 augusti i Sölvesborg. Uffes förklaring är att Jesus har ett ärende också till Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Han säger innan i samma intervju att Jerusalem inte tar ställning politiskt. Längre ner kommer det en passus från en intervju som gjordes 2014. Där säger han att Sverigedemokraterna är de enda som vågar tala om problemen med massinvandring. Låter det ambivalent? I mina öron gör det så. Det är en skillnad när du och jag som fotfolk och gräsrötter gör uttalanden. När en andlig tungviktare som Uffe Christiansson gör det talar han för så många andra. Hur då då, kanske du frågar dig. Jo, som andlig ledarfigur borde han vakta munnen med vad han säger och ger sitt bifall till. Jag vet att det är sent av mig att reagera men jag brukar ofta låta saker och ting få "rotera" ett tag och se vartåt det är på väg. I det här fallet känner jag mig manad att höja ett varnande finger.

Vad han gjorde i slutet av augusti var att han skapade ett incitament för kristna. Att det är okej att vara invandrarfientlig och misstänksam. När en ledare gör sådant så flyttar han på ett andligt och mentalt råmärke. Flera följer efter en sådan person. De går efter hans andliga meriter och menar att om han säger det är okej så borde han ju veta vad han talar om eftersom han…… bla bla bla bla.

Jag kan förstå hans agerande utifrån det faktum att han stått i blåsväder under hela tiden Jerusalem funnits. Han sympatiserar lätt med människor och företeelser som är ”underdogs” för han vet hur det är att vara utskälld. Därför var det naturligt att han dök upp i det utskällda Livets Ord på 1980-talet. Den här gången undrar jag om han inte var aningen förhastad och omdömeslös.

För att göra det hela etter värre stämmer Dagenjournalisten Urban Thoms in och säger att ”Jerusalem alltid spelat i ovanliga sammanhang”. Han ger mer eller mindre dem sitt oförblommerade bifall och vet inte vad han i själva verket gör.  Han vågar inte ens göra en framtidsanalys av sitt uttalande. Kanske ser Urban Thoms inte det som sin uppgift som musikjournalist. Klart är att han tänker väldigt kortsiktig när han uttalar sig.

Jag befarar utifrån detta att vi går in i en tidsande igenom detta. Bibeln varnar för Antikrists ande och jag anar att den är i rörelse i detta med invandrarfrågan. Hur då då? Jo, den är global. Det är ingen lokal fråga eller något som berör bara oss svenskar. I och med detta är det så större nödvändighet att man inte förhastar sig. Jag undrar om verkligen SD är det svar vi som kristna söker på invandrarfrågan. Jag tror vi gör oss medskyldiga till något vi senare kommer att få ångra. Återigen känner jag mig föranledd att få understryka att jag håller med om problembilden. Ändå tror jag inte att SD är svaret. 

Så… jag undrar om Sveriges kristenhet går en framtid till mötes med bruna nyanser.

onsdag 23 november 2016

Om vår rädsla för starka kvinnor…

Jag följde stormarna som härjat kring den begåvade och talangfulla sångerskan Zara Larsson de senaste åren. Huruvida jag sympatiserar med henne eller ej så anser jag att hon har sin fullaste rätt att ha egna åsikter. Hon står på sig och visar att hon vägrar att lägga sig under allt hot som riktas mot henne. Hon visar med sina framgångar att hon inte bryr sig ett skit om det. Hon är lika framgångsrik trots dessa stormar.


Tove Lo - framgångsrik sångerska med integritet
Nu senast har det handlat om nästa hatobjekt. En sångerska som jag inte funderat alltför mycket på. Har inte lyssnat på henne förrän jag läste om alla stormar. Hon är också väldigt utåtriktad och frigjord. Uppenbarligen sticker det i ögonen på patriarkatet (igen). Hon har visat brösten snabbt ett par gånger och får samma fråga om och om igen. Om hon ska göra det igen. Lika självklart som korvspad svarade hon: – Klart jag ska det! Sedan går intervjun vidare utan att hon så mycket som rycker på ett enda ögonbryn. Respect!

Tove Lo ser till att löpsedlarna hålls rykande färska. Så, vad gör hon då som är så uppseendeväckande kan man fråga sig. Jo… precis som killarna gör på scenen. Det är allt. Men domen blir så mycket hårdare för henne. För hon har råkat födas som kvinna. Redan i det ögonblicket ligger en tagelskjorta till reds för alla dem som har pressen på sig att vara "duktiga flickor".
Okej för killarna…


… men inte för Tove Lo…
Jag vet inte med dig men jag gillar personer av det här slaget. De är stimulerande på ett mycket roande sätt. Det handlar om rätten att få bestämma över sig själv. Den skriver jag under på när som helst. Utvecklingen i världen går åt ett helt annat håll. I synnerhet gäller det kvinnors frihet som återigen står på spel. De ska tydligen hållas på mattan och inte tro nånting. De har skrikit och kampanjat sedan förra seklets början och troligtvis ännu längre. Ändå verkar det som om patriarkatet har svårt att släppa på tumskruvarna. Ögontjänare som de är så låtsas de gå med på det men då det gäller tillsättande av tjänster i samhället med betydelse går ofta en man före, oavsett hur kompetenta dessa kvinnor än är.

TOVE LO känns som en lika fräsch fläkt som Zara Larsson. Jag tittade på en rad olika intervjuer med henne för att bilda mig en egen uppfattning. Resultatet var enbart positivt. Jag gillade henne från första stunden hon öppnade sin mun. Hoppas att fler tjejer vågar hitta sin egen personliga identitet tack vare sådana som henne och Zara. Att de börjar ta för sig, för det är sannerligen på tiden att så sker.

Kika gärna på intervjuerna (två delar) då Skavlan intervjuar henne. Kanske förstår du mig efteråt. Den här tjejen kommer att gå långt, tro mig på mina ord! Och hon behövs!!



 

Jag har sett stormarna fortsätta efter jag första gången skrev det här tillägget. Jag menar att det sällan om ens aldrig är sådant väsen när en man gör samma saker som Tove Lo eller någon annan kvinna för den delen. Vi kräver mer av en kvinna än vi gör av en man. Det är som om kvinnor alltid ska ha en högre standard än män. Så är det ända ifrån skolåldern där pojkarna står för stimmet i klassrummet och lever ut medan flickorna straffas hårdare om det gör likadant. Kanske är det dags att se över den här biten?


Jag har också följt med stormen om norska skidåkarproffset Therese Johaug. Det visade sig att sårsalvan hennes tränare gett henne för en brännskada på läpparna visade sig vara dopningsklassat. Norska dopningsenheten kom på detta och anmälde henne enligt regelverket för dopning. Därefter bröt rena skitstormen ut och i sann cybernet anda var mobben på plats för att låta henne löpa gatlopp. Jag tror inte den människa existerar som inte berördes av den kvinnans tårar. Jag var själv förstörd efter att ha sett hennes presskonferens. Det var äkta och det var trovärdigt. Visst var det försummelse från hennes sida men domen var oerhörd, speciellt den från allmänheten. Sådana tillfällen fundrar jag om inte offentlighetspersoner av det här slaget får ta emot en massa undertryckta aggressioner hos folk. Jag kan inte tänka mig annat för kommentarerna som flög runt henne var rent sagt diaboliska. Det var ett språkbruk man inte skulle kunna tänka sig att använda till vardags men på Internet är allt tillåtet. Jag kunde tydligt urskilja en sak i kritiken: AVUNDSJUKA – i KUBIK! Therese, en vanlig bonnjänta från Dalsbygda fräser om det mesta i världseliten. Inte nog med det, hon älskar att klå manliga motståndare och har satt en hel radda män på plats inklusive Petter Northug. Med andra ord en mycket kapabel skidåkerska.

Alla kan göra misstag men (ursäkta ordvalet) fan ta dig om du dessutom är kvinna… och duktig på köpet. Då ska du (tydligen) sättas på plats och veta hut. Nu gottar sig flera av hennes utländska konkurrenter. De prisar den här munsårsalvan som de4ssutom säljs receptfritt på apotek ute i Europa. Jag säger bara – stå på dig Therese! Ge inte upp så kommer du att komma tillbaka starkare än förut. Låt dem inte fälla dig!

Som en slutkläm kan jag säga att jag nu följt ett antal mästerskap i media. Vet inte om jag är ensam om det men i alla fall jag har noterat hur ofta det är kvinnorna som står för medaljerna i VM och OS. Vi skickar dit våra sponsrade män som gör blygsamt ifrån sig. Vi skickade herrlandslaget till Rio i somras. De åkte ut redan i inledningen medan tjejerna blev kvar och höll på att ta OS-guld i fotboll. De fick silver. Sara Sjöström tog tre medaljer i varje valör i simning, Jenny Fransson och Sofia Matsson tog varsitt brons i brottning. Jenny Rissveds tog OS-guld i mountainbike, Emma Johansson cykel, Charlotte Kalla, längdåkning, Frida Hansdotter, alpint, ja listan kan göras hur lång som helst. Klart är att kvinnor dominerar alltmer inom idrotten. Ändå negligeras de, för när det satsas så är det fortfarande herridrotten som dominerar. Men när det gäller konkreta resultat så är det fortfarande kvinnorna som regerar och levererar. Som ni kan se av staplarna nedan så har vinstkurvan för kvinnor stadigt ökat.