Google+ Followers

måndag 13 november 2017

Bloggerskans och samhällets dilemma…

Slank in på Mira Lux bloggsida idag. Hon är en f.d. kompis dotter. Orsaken var att en gemensam bekant länkat hennes litet pikanta inlägg på sin Facebooksida. Hon är artist och litet av varje men presenterar sig som det i första hand. Hon har varit i Sydkorea och New York. Hon har en bakgrund som jazzsångerska men har nu sadlat om till  popdiva. Har aldrig träffat henne, eller åtminstone minns jag nog inte det för hon var säkert så liten då. Men tjejen har vuxit till sig – på alla möjliga sätt.

FRÅN BÖRJAN tänkte jag inte skriva om det men som en "samtidsspaning" duger det gott och väl. Jag var nyfiken på vad en sångerska har att säga som bott en rad olika länder. Säkert en massa matnyttiga erfarenheter man kunde ta del av tänkte jag. Emellertid skulle det visa sig att jag fick en rätt huvudstupa inblick in i hennes privatliv. Främst och sist handlar det om sex. Detta ämne som aldrig verkar bli uttjatat. Någon så här öppen och uppriktig har jag nog inte stött på innan ute på Internet. Jag läser litet om hennes eskapader och ler litet roat. Hon jämför sina motgångar på det sexuella planet med världspolitik (!!?). Hennes liv liknar en Kuba-kris eller Vietnamkriget (wow!! och jag som ofta trott jag tagit i och överdrivit…). Det är som om man skulle skicka ut sexologen Katerina Janouch som utrikeskorrespondent för TT. Där har ni Mira Lux i ett nötskal. Hennes relationsproblem har alltså paralleller med kriser under världshistorien.

Man får följa hur hon raggar upp en medelålders man i sin desperation att få bli påsatt. Han är väl enligt beskrivningen runt femtio plus. Killen har stil och imponerar såpass på Mira med klädstil, muskler och hela kitet. Dessutom verkar han känna halva Luleå vilket försäkrar Mira om vilket kap hon gjort. Han är Kungen med stort "K" där i Lappstockholm och hennes briljanta slutsats blir då förstås att hon måste vara drottningen. It doesn't take two wheels to drive a car… "Kapet" är både maskulin och känslosam i en och samma person. Det bästa från bägge världarna! Mjukisen och Hårdingen i ett och samma paket! WOW! Storvinst Mira!! Ka' tching!!
– Do gjora som jak sejjer, do gifta dej med denna där…!! 
Men Mira är en alltför orolig själ för att vara redo att stadga sig på allvar. Hormonerna far runt som popcorn i en smattrande gryta. Inuti är kroppen i kaos och världen är alldeles för outforskad för att Mira skulle göra detta. Och hon har ju en begynnande karriär i sikte för tusan hakar. Man kan ju inte vara gift och samtidigt idol, det funkar ju inte… eller?!

Några inlägg senare verkar verkligheten ha hunnit ikapp förhållandet. Hon klagar på att han blir andfådd då de har sex och föreslår att han kanske borde träna "Cardio" nästa gång på gymet. Orsaken bakom är så genomskinlig att det är pinsamt – för att hon ska kunna bli maximalt tillfredsställd förstås! Hon säger detta utan att först konsultera hjärnan innan det kommer ut ur munnen. Hon kan sedan inte hålla sig från att samma sak förevigas på nätet och kommer ut via hennes fingrar på tangentbordet. Hon är övertygad om att hon har rätt i sitt agerande. Måste här göra en liten passus. Kära lilla vännen… då du blir i hans ålder får vi kolla vilken flås du har. Tror inte den kommer att skilja sig märkbart från hans.

Jag gör reflektionen om hur äckligt självisk sexualitet kan bli. Att det handlar om mig, jag, mitt och mina, de fyra huvud-ingredienserna i ett narcissistiskt sexliv där man själv konstant befinner sig i centrum. Ett sexliv där man bara tar och aldrig ger någonting. Där man låter den andre anstränga sig medan man bara sitter på mottagarsidan och recenserar prestationen. När en människa ser sig som navet i ett parförhållande blir det ganska ohållbart för den andra parten. Hedrande för henne verkar hon sakta kommit till insikt eftersom mannen ifråga inte längre vill vara hennes sexleksak. Det är vad man blir med en egoist i sängen. Han ledsnade och drog.

EN ANNAN SAK är den att hade en man uttryckt sig likadant så hade han blivit beskylld för att objektifiera kvinnor. Som jag kan utläsa av hennes blogg så verkar kritiken från medsystrar eller andra vara näst intill obefintlig. I en sektion eller inlägg drar hon sig inte för att kategorisera män i olika grupper. Kvinnor har en kuslig egenhet att precis veta hur och vad en man ska vara och inte vara. De tycks ha förmåga att krypa in under skinnet på varenda man och gå, inte en, utan tio mil i hans mockasiner, utan vidare. De vet precis vad det innebär att vara en man. Har vi problem? Jamen då beror det ju på att vi antingen är invandringsfientliga, lättjefulla latmaskar, homofoba eller inte bejakar våra kvinnliga sidor. Eller så låter vi inte våra flickvänner och fruar fritt få shoppa för femtontusen för det gemensamma kreditkortet under en weekend på Ullared. Öppna käften och du får en föreläsning om "patriarkatet".

Detta är också något en man aldrig skulle tillåtas göra ostraffat. Herregud vilket liv det skulle bli i luckan om en man började kategorisera kvinnor i olika mentala nivåer. Miras blogg duger ypperligt som exempel för hur snedvriden balansen är mellan kvinnor och män.
I ett annat ställe gör hon dock den ojämförligt dråpliga parallellen mellan ryska oligarker och den lokala swingersgruppen i Piteå. Hennes slutsats är att paren dominerar sexscenen i Piteå likt sina förebilder oligarkerna. Hon och andra i hennes kategori blir helt utan karlar. Likadana allegorier förekommer över hela bloggen där hon jämför storpolitik med sitt utsvultna sexliv. Hmmm…

Jag tror nog inte jag stött på liknande sedan Emanuelle-filmerna på sjuttiotalet. Med det menar jag inte att folk inte ska få uttrycka sin sexualitet. Frågan är varför det är en sådan skillnad. Då män gör likadant fördöms de av hela samhällsapparaten. Varför?!? Men som tidsfenomen och exempel på samhället hyckleri duger detta ypperligt.

måndag 6 november 2017

#MeToo – featuring Jessica Almenäs


Innan jag börjar skriva vill jag först få be om att göra ett tillrättaläggande. Jag hyser inget hat eller ovilja mot personen jag ska beskriva kort här. Jag tror att hon är en schysst och reko tjej. Snarare tror jag att hon dragits med i denna tidstrend utan att vara varse om sin egen historia eller sin egen resa. Eller som Neil Strauss, författare av "The Game" boken om professionella kvinnoraggare. Han skrev i förordet: – "Don't hate the Players – hate The Game". Det som rullas upp nu i form av kampanjen #MeToo påminner om budskapet i samma bok. Några sätter upp kulisserna, andra krattar manegen, andra lär sig spelet och lär sig snart att tänja på reglerna. Vem ska man fälla, den som skapat och godkänt spelet, om än undermedvetet, eller spelarna? I den förra aspekten är vi alla medskyldiga upp till skjortkragen.

Ömsom delar vin, ömsom delar vatten. I rännstenarna kluckar eterns avloppsvatten alldeles fruktansvärt nu. Det är har en doft av uppvisning i offeridentifikation och en stor dos av självömkan – från främst – kändisvärlden. Män är inte inbjudna till tribunalen annat än i åklagarbåset. Det är tydligt att män från officiellt håll, aldrig kan aspirera på att vara offer. Den rollen är för evigt kvinnornas. Nu använder de kampanjen som en murbräcka för att få ge igen för gammal ost. I skuggsidan kan man se karriärer som släcks ut för gott för många kändis-personligheter. Liv och karriärer förstörs på löpande band och jag undrar om något avgörande egentligen händer som skulle kunna överbrygga det växande gapet mellan män och kvinnor. Visst tror jag att ilskan är befogad på en rad olika sätt. Men – jag saknar ännu "Den andra sidan" av de berättelser som kommer fram för jag tror (fortfarande) att det finns en sådan.

Nu åker de fast – alla snuskhumrar och män med akut gubbsjuka. Det finns ett samband mellan orsak och verkan. Harvey Weinstein har med råge skitit i det blå skåpet. Man kan undra om det inte är "skåp" i plural här. Att makt berusar är han ju ett alldeles tydligt exempel på. Rikedomen och framgången har gjort honom så fartblind att han anser sig äga kvinnor. Med stalkingmanér och löften om Oscars och andra "belöningar" har han tvingat till sig sex av kvinnor. Sådana vars karriär inom filmbranschen just börjat och de inte vill riskera att hamna utanför. Vad man glömmer är omgivningens tystnad. De som nu gör helomvändelse vid galgen och uttalar sig skarpt om det som under två decennier varit känt av hela filmbranschen (!). Dessa, både kvinnor som män, har gett sitt tysta samtycke till hela spektaklet.

Martin Timell som i pressen kallas "Sveriges Harvey Weinstein", även om jämförelsen haltar, kan å sin sida säga adjö till sina sötebrödsdagar. Lasse Kronér är väl den näste att, inom kort, ta en påtvingad "timeout". Andra teveproducenter, idrottsmän och kändisar som haft svårt att hålla händerna i styr från runda kvinnobakar borde listigt ta på sig skyddshjälm och gräva sig en skyttegrav. För nu… börjar raketanfallet och det är ni som är målet. Var dag får vi läsa om era eskapader, om dick-pics och sexuella anspelningar som ni, i all er strävan efter att definiera er som äkta karlar, inte kunnat hålla er ifrån att ta till. Grabbigheten har fått spela fritt ett tag men nu får ni se upp för kvinnorna är på krigsstigen och de vill se blod.

Sanningen är den att ni som män ter er som de ynkliga och menlösa typer ni faktiskt är. Det står jag för. Därmed inte sagt att jag tror allt som sägs just nu. Såpass har livet lärt mig att det alltid finns två sidor av ett och samma mynt. Det gäller även här och jag ska visa på ett exempel som kom upp i etermedia idag. Trumvirvel, tack…

Jessica Almenäs är en norrländska, född i Luleå och uppvuxen i Jokkmokk. Som sådan (en "landsmaninna") så håller jag henne högt. Det är rejäla och mycket frigjorda kvinnor som kommer därifrån. Jag har lärt mig att de tar ingen som helst skit av någon – någonsin! Jag har i ärlighetens namn inte kollat särskilt mycket på de program hon medverkat i. Mestadels har jag läst om henne och förstått att kändislivet tagit sin tribut på hennes tillvaro. Hon har växlat partners rätt ofta och har två barn med olika fäder. Hon har blivit omskriven i press för sina ibland vågade framträdanden både i kameran och på teverutan. Ungefär detta är vad jag vet så jag kan inte göra några som helst anspråk på att se in i hennes huvud vad hon tänker. Men… det kan inte ni heller.

Jag tror uppriktigt och ödmjukt talat att beskriva hennes inre skulle vara som att titta in i en tevebutik där det hänger 64 olika teveapparater med olika program på var och en av dem. Sedan ge en detaljerad redogörelse för samtliga program som pågick efter, låt säga, en kvarts observation. Det går helt enkelt inte. Inte heller utger jag mig för att känna henne. Det tror jag gäller vem som helst av de kvinnor som framträtt hitintills på #MeToo kampanjen, men också folk i allmänhet.
Rubrikerna om Jessica Almenäs i kvällstidningarna idag 6 nov 2017.

Jessica gick idag ut med att också hon var ett av offren. Jag läste förstrött på paddan som jag brukar. Hon fanns då där på kvällstidningarnas rubriker. Det var något som "klack till" i bakhuvudet och jag funderade vad det var. Hon har ju ett rykte att vara rätt så frigjord och oblyg då det gäller. Detta kom i och för sig inte som en chock men litet av en bekräftelse på det jag redan anat. Jag minns stora rubriker om "bröstchock på Fotbollsgalan" 2005 och den djärvt urringade klänning hon hade. Det räckte för mig att googla på henne idag för att jag skulle hitta mer. 



"Bröstchocken" på Fotbollsgalan 2005. Lockar väl inte alls till felaktiga associationer… eller? 
Kan väl aldrig missuppfattas på något vis eller?? Nej, inte menar väl hon att…? Nej, så kan det inte vara… Jessica vill bara vara litet framåt och vågad som vem som helst har rätten till… eller? 
Tur att det var ett snöre under tuttarna annars hade de väl rymt ut i det fria…
Så här är det när man googlar på Jessica Almenäs – antingen stryker det man hittar över eller under hennes beslut och handlingar. I Jessicas fall måste jag säga att det senare alternativet tyvärr mest passar in på henne. Vad människor i rampljuset (med massor av följare på Instagram och andra liknande kanaler) missar är att de är förebilder för andra, oftast yngre tjejer. Dessa vill, rätt och slätt, vara och göra som de gör. De ser dessutom upp till och försvarar dem, ofta urskillningslöst för att de är deras idoler och som sådana är de okränkbara. De ser dock bara den glittriga glamorösa ytan och halva sanningen. Så är det med de flesta människor, ingen är perfekt. Vad vi kan göra är att rätta till felbeslut och lära av våra misstag. Det ser jag tyvärr inga tecken på att Jessica gör. Tvärtom så upprepar hon sig med jämna mellanrum. På så vis menar jag det är hennes eget beslut

Beslut, har jag fått lära mig, är sådant man måste stå för oavsett de faller ut som riktiga eller felaktiga. Det kvarstår även om något oavsett inträffar som ett resultat av dessa beslut. En följd av ett sådant beslut kan inte läggas på någon annan. Jag måste isåfall ta min del av det beslutet men så sker inte här. Det är helt enkelt någon annans fel att de missförstod mina signaler. Jag är ingen allmän egendom även om detta tenderar att bli så när man är kändis och syns i rutan.

Att hon sedan spatserar naken ute i naturen med sin pojkvän… fine with me… men varför måste detta basuneras ut på Instagram frågar jag mig. Men det räcker inte riktigt för Jessica, utan som den uppmärksamhets-beroende person hon tycks vara vill hon ha (och får också uppenbarligen) reaktioner. Det är något av narcissist över henne men detta skulle hon troligtvis aldrig vilja medge, ens under hot. Man ser henne i Mammatidningar när hon blitt gravid, träningsbilagor och sportsidor vid andra tillfällen. Hela hennes liv verkar som taget ur filmen The Truman Show med Jim Carrey. Precis allt ska ut till allmänt beskådande, färgen på hennes nagellack och träningstrikån. ALLT! ALLT! ALLT! ALLT!

Nu kanske någon säger:
– Jamen…… du skrev ju så fint om Tove Lo… har du nu fått ett hjärnsläpp och blivit lika hycklande som de du skriver om?
Ja, kanske kommer läsare med gott minne ihåg mitt inlägg om henne tidigare i bloggen. Helt rätt, men det sköna med Tove Lo är att hon i alla fall står till 100% för sin sexualitet. Hon visar brösten på scen och framträder naken i musikvideos. Folk frågar oroligt om hon ska göra om det och får ett rättframt "ja!" som svar. Detta utan att så mycket som blinka. Tove är, å sin sida, medveten om sitt beslut och har förmodligen också räknat ut riskerna. Hon ger fullständigt fan i vad folk tycker och det är oerhört uppfriskande anser jag. För mig är det sann sexualitet och ett jävlar anamma som jag skulle önska se hos fler kvinnor.

Det gör inte Jessica… utan det ska finnas någon slags nödutgång då det skiter sig. Ett frikort som suddar ut allt eget ansvar i ett nafs. Hokus Pokus Filiokus… BORTA! 

Vem önskar inte att det vore så?? Men som världen idag är hopkopplad, mentalhygieniskt sett, så får Jessica säkert massor av sympati. Gillatummarna är väl ömma runt om i Sverige vid det här laget. Annat är det med männen som banne mig ska ta sitt jävla ansvar… De hade förmodligen önskat få en hel del saker ogjorda. Tillfällen då de tänkte med "fel" huvud. Jag tror inte att ett simpelt "förlåt" räcker idag, det märks lång väg. Huvudstocken står på plats och huvuden ska uppenbarligen rulla innan rättvisan gått sin gång. Att sedan det finns tusentals män som inte upplever rättvisa eller ens jämlikhet runt om landet efter vårdnadstvister hör inte hit. Sådana som i regel döms till kvinnans fördel och lämnar mannen utan kontakt med barnen spelar mindre roll i sammanhanget. Kokain-stinna Stureplan törstar nu efter BLOD!! Här får ni för alla spetsade drinkar ni hällde upp åt oss!
Ingen kan väl missuppfatta dessa rubriker och bilder heller som sexuella inviter, helst inte bilden där hon blir tagen bakifrån?? Kan väl inte betyda att hon önskar detta till vardags? Nä, det är ju på låtsas och ett inslag från en teveserie med kända komedi-skådisar. Ingen skulle väl kunna missförstå eller misstolka det?? Näää då!
Pleeeaase… give me a break, all you hypocrites out there?!
När nu Jessica med flera klagar över att de utsätts för sexism och objektifiering måste man undra om de lider av en extremt kluven personlighet. När en del av samma personers varumärke just är att vara sexiga, är det då att undra på att de får just sådana inviter?!? Orsak och verkan. De har ju självaunderförstått, medverkat i att föra ut sådana signaler till sin omgivning. Jag tror speciellt för kvinnor att det finns en "status" bland medsystrar i att vara just sexig. Vem som vågar mest utan att tappa såväl sansen som hedern. Givetvis har jag urskillning nog att förstå att samma budskap inte är menat för vem som helst, utan för någon speciell man. Allt utifrån deras eget tycke, smak och preferenser. För dessa kan de gärna vara sexiga. Fine with me. Men när du sänder ut dessa signaler till miljoner tittare och läsare kan du ju aldrig på förväg veta exakt hur de kommer att tas emot. Folk reagerar på tusen olika sätt.

Detta kommer säkert som en bomb för alla som nu hejar på alla kränkta kändisarna som växer i antal. En hel del hjärnforskare har konstaterat att när en kvinna klär sig vågat så sänder det en signal till en speciell del i mäns hjärnor att hon vill ha sexuellt umgänge. Såpass primitivt kopplade uppe i hjärnorna är vi män. Det är som när ett rovdjur ser ett byte så är signalen att fälla det. Själv är jag fostrad till att ha självkontroll men jag är varse att alla män inte fått den uppfostran. Därför är det viktigt, i synnerhet som jag råkar vara kändis, hur jag uppför mig och vilka signaler jag lämnar. Söker ni exempel, se på kungafamiljen, de har hajat detta fullt ut och försöker åtminstone leva som de lär.

Ett annat märkligt faktum som understryker dubbelheten bland kvinnor är att när "Fifty Shades of Grey" trilogin kom ut så köptes dessa böcker till merparten av? Jo, kvinnor! En bok som handlas om BDSM, alltså bli bunden, piskad, dominerad och utsatt för sadomasochism (!?) tilltalar den annars så uppenbart puritanska majoriteten av kvinnor. En del kvinnor tänder uppenbarligen på sånt här. Statistiken visar ju på det. Samma har varit fallet med en rad andra, liknande böcker under årens gång. Olika kvinnor triggas av olika saker, en del av makt och rikedom, andra av utseende och muskler, andra av kändisskap och bedrifter, livserfarenhet. Ingen kan på förhand förutse vad och hur den andra tilltalas rent sexuellt. Vi lever, som jag tidigare sagt, i en sexuell värld och vi är sexuella varelser. Detta är svårt att ändra på för det ligger långt bak i utvecklingen.

Det är tankar och observationer som dessa som gör, inte bara mig utan flertalet män, så FÖRVIRRADE. Hur vill ni egentligen ha det, tjejer?!? Finns det en officiell och inofficiell sida av er? För jag tror uppriktigt talat att om det är några som kan lära oss män att på allvar bli män så är det ni, kvinnor. Om ni stänger dörren till oss så drabbar det i förlängningen er själva. Vi män är för övrigt också ofta fostrade av just en kvinna eftersom männen i familjerna var upptagna med att få in brödfödan. Därför gick fostringsbiten över på er. I så motto måste ju dessa rubriker också tjäna som ett grovt underbetyg till ER

Jag frågar mig om vi måste delta i ett skådespel som regisserats av uppmärksamhets-fixerade individer vilka, utifrån stereotypa personbeskrivningar, avkräver generellt ansvar för handlingar som en klick människor i de (uppenbart) övre samhällsskiktet begått? Som delar ut bestämda roller till folk som inte ens vill vara med eller kan identifiera sig med personbeskrivningarna som förekommer? Jag hör till en av dem som inte vill det. Jag är klar över min egen historia och har hyfsat gott samvete då det gäller kvinnor. 

Jag hoppas att detta snart är över och att vi sedan återigen kan se varandra i ögonen i uppriktighet. Att vi kan skala av lagren av indoktrinering från det politiskt korrekta samhället. Att vi kommer till insikten om att det inte handlar primärt om kön, utan om olika personligheter och personkemi. Det avgör alla möjliga situationer oavsett könstillhörighet.

Hittade för övrigt ett intressant inlägg av en rätt vettig kvinna på YouTube vid namn Lauren Rose. Hon menar att det går för långt t ex när någon skriver på sin blogg att en kille tittade på henne då hon hade kort kjol och att hon därefter aldrig hade på sig den mer. Vidare har hon tankar om detta med #MeToo inte var att likna vid en mildare version av Sharialagar. Risken, menar hon, är att kvinnor snart börjar ropa efter sharialagar för att få beskydd. I videon här nedanför förekommer något som heter Cat-Calling på engelska och helt enkelt betyder att vissla efter en tjej man tycker är snygg. Det är på förslag att  kriminaliseras i Frankrike. Hmmm…


tisdag 24 oktober 2017

Om #MeToo och kravet på Samtyckeslag och Oaktsamhetsbrott

Såg på SVT:s hemsida Linnea Claesson plädera för samtyckeslag och oaktsamhetsbrott. Inlägget spinner vidare på #MeToo-kampanjen. Då jag ser att det håller på att bildas en pöbel vill jag vädja om besinning innan något riktigt allvarligt händer.


Plötsligt är det som (vänligen notera) att hela publicitetskåta Kändis Sverige går bärsärkargång. Nu ska schavotten monteras upp, nu ska huvuden rulla! Nu ska gamla oförrätter upp på bordet och synas igen. Kvinnorna är heligt förbannade på ren svenska. Könskriget lägger in ännu en växel och stampar ner pedalen i botten. Ingen fred i sikte så långt ögat når. Hjälper inte hur många velourpappor man ser på stan med bebisar i sele på magen så lurar förövaren i dem lika förbannat. En man är ett potentiellt odjur så är det bara bara att acceptera eller sticka och brinna. – Suck it up and shut the f-k up…!! Är det några män som söker engagera sig så får de en utskällning och råd att veta sig plats. 

DETTA VISAR hur ambivalent alltihop är. Vill några män ställa upp får de en iskall skopa ovett rätt i nyllet. Söker några säga att de inte tillhör kategorin våldtäktsmän så får de veta hur "passiva" och överslätande de är. De säger i ett och samma andetag att vi ska ställa upp mer och när vi gör det får vi veta att det är deras ensak. Så tycker jag mig att det låter.

Ni vet själva, som läser denna blogg (Gud vete hur många/få det egentligen är men några trillar visst hit på ett bananskal då och då har jag märkt) att jag höjt Linnea till skyarna i ett tidigare inlägg. Jag har länkat hennes inlägg till min Facebooksida och till hennes Sommarprogram där hon tog upp precis samma sak. Hon läste för att understryka sin sak upp dialoger hon fört med snuskhumrarna på nätet. Jag tar henne på allvar. Jag gillar när folk står upp för och tror på saker. När de visa integritet. 

Nu ser jag henne vinna pris efter pris för sin kamp (bara et urval här):
  • IM-priset 2017 för hennes synliggörande av systematiskt kvinnohat i samhället
  • Utsedd till Framtidens Mäktigaste inom samhälle, politik och näringsliv av TCO 2017
  • FN-förbundets pris för mänskliga rättigheter
  • Läkerol Voice of the Year 2017, för gjort sig en stark röst i den offentliga debatten och uppmärksammar sexuella trakasserier och näthat.
JAG UNDRAR om inte Linnéa börjat "nischa" sig i detta. Att det är detta som definierar henne som person. Ingen visste ju, förutom de som kände till damhandbollen, vem hon var innan, inte jag i alla fall. Hon har funnit sitt "kall", organisationer, företag och folk lyssnar. Men… det som börjar som ett sunt och genomtänkt initiativ kanske… håller på att spåra ur och bli ett korståg. En pöbel är en pöbel även om den består av kvinnor. Min erfarenhet är att det oftast inte drabbar de skyldiga utan många oskyldiga. Nu ska dom jävlarna hängas ut, capice?! Men jag tror inte hon enbart kan leva på detta. Snart faller också detta i glömska och man kräver snart nya infallsvinklar från henne. Kan hon inte det är det snart ingen som frågar efter henne. Världen rullar på och allt, jag säger allt är underlagt förändring. Det hon säger har dessutom sagts förr och för att få uppmärksamhet måste du ta i med något ännu värre och spektakulärt. 

Vad som är värre är att Linnéa är juridikstuderande – alltså snart färdigbakad jurist. Är det hämndgiriga människor vi vill ha i rättegångssalarna? Är detta sinnesklimat en garant för objektivitet och inte partiskhet? Om man, som hon föreslår, ska ha en samtyckeslag måste man ju vidare utgå från att sanning och ärlighet är genusbundet och då till kvinnor. Kvinnor är då, om jag ska tolka Linnea Claeson, hederliga, ärliga och sanningsenliga och ska därför bli trodda i alla lägen. Män däremot åtnjuter inte denna straffrihet utan är på förhand dömda. I USA stiftade man en sådan lag för tre år sedan och Kalifornien var först ut med den. Redan har det hörts litet här och där att oskyldiga män har anklagats för att ha våldfört sig på kvinnor. De ville ha litet vänsterprassel och ångrade sig morgonen efter och polisanmälde mannen. Låter klyschigt men det har redan hänt.

Att Cissi Wallin är förbannad, det har märkts i hennes Metro-spalter långt innan hon gick ut med att Fredrik Virtanen, från Aftonbladet, våldfört sig sexuellt på henne. Men nu fick vi veta vad som skavt i henne, det är i och för sig bra. Dessförinnan har det bokstavligen sprutat galla ur henne. Hon kängar till än den ena, än den andra. Hon är som ett rivjärn, det enda positiva är att det finns olika grovlek på skären hos henne. Men alla är de vassa. Jag tycker att sådana individer mer skulle söka psykiater än att publiceras. Men det finns redaktörer som ger klöskattor som henne ord och ton för att de provocerar och följaktligen lockar läsare. Jag skulle kunna nämna flera som funnits innan henne. Med åren kommer nyanserna så det är bara att ge det tålamod.

JAG ÄR SJÄLV EN MAN som tagit kvinnor i försvar och skyddat dem då det gällt. Jag har blivit utskrattad och idiotförklarad av vänner som tyckt jag skulle ha utnyttjat kvinnor då de smällt av på min soffa där hemma. Då jag istället bredde en filt över dem och lät dem sova ruset av sig för att sedan bjuda dem på frukost på morgonen efteråt. Som turnerat i band där man dragit in kvinnor i bussen och satt på dem men själv vägrat och föraktfullt blivit kallad för "mes" och "romantiker". Som haft talrika tillfällen där jag både kunnat utnyttja tillfället och min status som känd sångare för att få snabbt och lättfångat sex med svaga kvinnor men låtit bli av respekt till dem. 
    Som av samma skäl fått se sig ratad av samma kvinnor till förmån för skitstöveln som senare bedragit dem och bränt dem - för livet. Kan någon förstå att det bränner som eld inuti mig då jag senare ser hur Cissi Wallin med flera bildligt snickrar ihop en giljotin för hela manssläktet?? Tänk om man använt samma förfarande då det gällt invandrare? "Alla invandrare är svin"?! Vem hade vågat sig på att säga det? Men då det gäller män verkar det okej… ja… t o m mer eller mindre godtrogna chefredaktörer, låter det komma på pränt utan minsta tillstymmelse till granskning eller censur.

JAG SER MYCKET MÖRKA MOLN i horisonten av detta könskrig. Det kommer inte att föra något gott med sig. Vi måste komma ihop på lika villkor och se varandra utan fördomarnas glasögon och raster. Jag som man måste veta att jag inte har en stor skuldsedel hängande om halsen vid kontakt med kvinnor. Jag har noterat hur rädda en del kvinnor är så fort man tilltalat dem, ja, och jag sörjer… djupt. Ändå är inte detta vägen, tro mig. Det är att vidga klyftan ännu mer mellan män och kvinnor.

LIBERTARIANEN LAUREN SOUTHERN från Kanada satte huvudet på spiken i vintras när hon kommenterade ett uttalande från sångerskan Ariana Grande (kolla i videon här nedanför). Kanske fångar hon det ambivalenta i detta med att sända signaler och huruvida man ska avkrävas ansvar för dem? Finns det något ansvar från kvinnornas sida? Eller kräver man att kvinnor ska kunna gå nakna igenom stan och inget ska hända?!? Då får man nog flytta till urskogen i Amazonas. Nu blir säkert någon upprörd men jag får väl ta det då.

torsdag 19 oktober 2017

#MeToo

Nu har det rullats upp igen. Hollywoodskandalen med Harvey Weinstein och hashtaggen#Metoo, där kvinnor berättar om trakasserier och övergrepp, har spridit sig till Sverige. Bland dem finns de kändisar vi är så vana att se, läsa om och höra i media. Alexandra Rapaport, Carina Berg, Anja Pärson, Titti Schultz, Amy Diamond, Blondinbella, Molly Sandén. Listan kan göras hur lång som helst och nu går även Margot Wallström ut och medger att samma sak skett henne. Ingen kan negligera att det hänt saker med dessa kvinnor. Jag sitter här och funderar vad jag ska tänka om det hela. Måste säga att jag inte har några vettiga svar. Skulle jag försöka öppna munnen skulle det säkert rendera en utskällning för detta är minerad mark och blindgångarna år många till antalet.

Ändå funderar jag vad dessa personer inte berättar. Med det menar jag inte att förringa eller förminska deras upplevelser. Män som måste supa en tjej full för att få ett ligg är fega kräk . Män som förmodligen upplever att de annars aldrig skulle kunna få till det med en kvinna om de inte förgriper sig på eller drogar ner henne. Ändå har jag har lärt mig att det finns alltid två sidor av en berättelse. Skulle bägge sidor få ge sin sida av saken skulle vi kanske se helt annorlunda på det. Det finns ofta en officiell och inofficiell sida av det mesta. För nånstans finns det stunder då vi gör val. Då vi medvetet går emot det vi nånstans i magtrakten känner vi borde ha sagt nej till innan men ändå går med på. Tillfällen då vi slår dövörat till folks varningar och egna dåliga erfarenheter. Nu tänker jag inte köra hela detta med "blaming the victim" stuket. Börja ifrågasätta kvinnors vågade klädsel vid tillfället e dyl. Sådant är bara för lågt.

Jag strävar efter att finna någon slags jämvikt i hela resonemanget. Nu låter det som att alla män gör så här och det är just det jag vill ha jämvikt på, för det stämmer inte. Ett stigma av episka proportioner håller på att byggas upp. Personligen tror jag att det snart är dags för oss män att stiga fram i ljuset och visa på att det existerar något annat. Det finns en hel del helyllekillar som inget annat gör än ställer upp för sina damer. De har oftast inga problem på dejtingfronten heller för de har en relaxad och tillbakalutad hållning gentemot det andra könet. Det märker och känner kvinnor också på sig och faller för dem. Så enkelt är det.

Jag antar att vi alla bär på perversioner i olika grad. Att fantisera är en sak men att sätta det i verket en helt annan. Själv har jag en ibland galopperande fantasi och får ibland kämpa emot dem med näbbar och klor. Andra gånger orkar jag inte det. Det handlar om sexuella närkontakter, inte med mig som huvudperson eller andra kända utan – i fantasin. För mig stannar det där och det går, tack och lov, över. Jag går inte ut och våldtar eller drogar någon. Jag inte blev mördare för att jag lekte krig och byggde bombplan då jag var liten. Detta menade de barnpsykologer som skrev i pressen att så skulle ske på min tid, då jag var ung.

De fick fel…

Alla förståsigpåare inom frikyrkan kraxar också på grenarna att jag aldrig kommer att få ett riktigt sexliv. De nästan kastar ut barnet med badvattnet i sin nit. Under ytan på budskapet finner jag samma gamla skuldbeläggande då det gäller sexualitet som alltid förekommit inom kyrkan. De bjuder skenbart in till diskussion. Det är inte dialog de avser att uppnå utan bara att få lämna sin hemmagjorda bomb av skuldbeläggande i knäna på dem som ger sig till känna och vill ha hjälp. Som vanligt finns det få man kan prata med om detta eller som ens vill det. Man nöjer sig med moralkakorna sedan får du fixa skiten på egen hand.  Men de själva fick en guldstjärna i kanten protokollet, förlåt fel sagt, de gav sig själva det. Likadant handhar de debatten om abort. Oftast har de själva inte gått igenom en sådan men har örnkoll på hur det känns och är. Sak samma där, få vill kavla upp ärmarna och skita ner sig. Man nöjer sig med att bildligt talat spika upp sina teser på planket, sedan bara gå därifrån utan minsta antydan till att vara en Ordets görare.

Men så finns det då dessa… som låter fantasierna gå till konkret handling. Mr. Creepy Guy. De planerar och överlägger övergreppen in i minsta detalj. De vet precis var de ska genomföra sina dåd. Det är nattklubbar, barer, discon, konserter, ja överallt dit kvinnor burkar gå. Eller så tar de på sig att bli tränare åt flicklag, jobba på dagis etc för att på så sätt kunna komma åt sina offer. Behöver jag ens dra detta om dansbandssångerskorna som får mota bort bandmedlemmarna som tagit för givet att de förutom att sjunga också skulle vara bandets madrass? Nä, alla har det inte så och alla dansband hanterar inte sina tjejer på det sättet. Men de finns. Ofta kan man sortera ut dessa som är potentiella förövare på deras grabbiga manér. De både syns och hörs och ger dig sjutton på att du ska märka, se och höra just dem. De skryter om sina bedrifter och om sin lön. Hur fräcka de varit då de blåst staten på pengar etc. Är du ärlig mot dig själv så har du träffat dessa "alfahannar".

Jag skulle själv kunna skriva #metoo men i mitt fall handlar det om att ha blivit sexuellt antastad av en bög. Det är ju inte politiskt korrekt att säga i våra dagar men så var det. Det satte djupa spår i mitt unga sinne. Jag var bara 16 år och på väg hem från en skolresa i Italien. Midsommardagen 1973 tillbringade vårt sällskap halvsovande på Centralen i Stockholm. En gubbe kommer förbi och säger. "Jag vill snacka med dig". Eftersom jag inte kände honom gensvarade jag inte. Han kommer fram flera varv och säger samma sak om och om igen. Slutligen sätter han sig bredvid mig, säger att han vill ta mig. Som en generös gest erbjuder han mig etthundra kronor om han får ta mig bakifrån. Som den ovana oskuldsfulla norrlänning jag var fjärran från sådana saker blev jag fullständigt chockad. Jag hade aldrig stött på en bög innan. Fanns inga sådana i Malmberget där jag kom ifrån. Detta visade sig vara helt fel visade det sig efteråt.

Jag kände ren panikartad skräck inför gubbslemmet. Sökte mig till mina kamrater i resegruppen men de sov. Han följde hela tiden efter mig tills jag gick in i en telefonhytt och ringde min halvsyrra Lizzie. Ingen svarade men gubben drog slutligen iväg. Tiden efteråt var bedrövlig och jag kämpade med min manliga identitet. Var jag kanske rentav bög? frågorna rullade inombords. Kom slutligen fram till att om man är bög så gillar man det och tänker på det ofta. Så var det inte för mig. Ändå hände det en rad skumma saker hemma i Malmberget där vi träffade bögar. Detta skedde inte alltför lång tid efter incidenten på Centralstationen.

För min del växte det till att jag kände att jag ville spy rent fysiskt då jag träffade en bög efteråt. Kunde inte hjälpa det men det kändes som om min mage vändes ut och in. Jag var tvungen att gå iväg för att inte lägga en spya på personens kavaj. Idag är det annorlunda. Jag har väl fått distans till det hela. Är alla bögar sådana? NEJ! Finns det schyssta sådana? Jättemånga och kultiverade och trevliga är de. Men visst finns det sådana som den jag mötte på Centralen. Tveklöst. Ändå vill inte jag dra alla över en kam och se på dem genom ett slags filter från min tidiga ungdom. Det är lätt hänt att så sker annars. Föreställ er att vi skulle hantera invandrarfrågan på samma sätt som med den om relationen mellan kvinnor och män? Då skulle det heta att alla invandrare är svin, brottslingar och våldtäktsmän. Finns det invandrare som är sådana? Tveklöst! Är alla det? NEJ!!

Men det är denna typ av balans som jag skulle vilja finns i #metoo trenden.

Sedan tycker jag att det är samma människor som annars uttrycker sig om allt mellan himmel och jord som lägger denna hashtag på sig själva. – Jag rådde inte för det, menar man. Där är jag frågande utan att fördenskull försvara våldtäkt. Jag kan förnimma en dubbelmoral i detta då en del av dessa utan knussel uppträtt nakna på både bild och film. Grundaren Alyssa Milano, initiativtagerskan av #metoo är en av dem. Det är bara att googla på henne så hittar du flera nakenbilder och ganska snaskiga uttalanden hon gjort emellanåt. De nakenbilder en hel rad kända modeller och skådespelerskor trott vara säkra på iCloud har hackats och spritts över hela världen. Bilder som ställt dem i en helt annan dager än den image både de och deras agenter jobbat järnet för att bygga upp. Det finns rena samlagsfilmer på kändisar de själva antingen lagt ut frivilligt eller så har de läckt ut på annat sätt. De har uttalat sig öppet och ogenerat om sina, ibland väl pikanta, sexuella relationer och preferenser.

Skådespelerskan Alyssa Milano, initiativtagare till #MeToo

Det finns enligt mig en diskrepans och jag ska ta upp en del exempel ute från kändisvärlden. Du hittar säkert själv fler om du googlar och har bättre minne än vad jag har. Miley Cyrus kämpade stenhårt för att bli av med sin Hannah Montana image. Sedan dess har hon gett järnet för att gå från helylletjejen i dörren intill till femme fatale… och lyckats över förväntan. Alla har väl sett hennes Wrecking Ball video? Nakenbilderna? Uttalandena? Det finns i musikvärlden flera sådana, t ex Madonna. Hon hyllas ju av kvinnor som en sann förebild på hur en kvinna ska vara. Sedan finns det andra som, när man konfronterar dem om liknande, ihärdigt förnekar. Ariana Grande, Christina Aguilera Shakira, Rhianna m fl. Alla dessa spelar på sin sexualitet, den som säger annat ljuger.

Jag kom över en annons från någon organisation som, jag tro, heter PETA och är emot pälsindustrin. Flera berömda fotomodeller har klätt av sig nakna under parollen "Jag är hellre naken än att jag klär mig i päls". Givetvis ringde man inte Roseanne Barr utan Heidi Klum och Joanna Krupa m fl. Jag tror personligen att hela budskapet skymdes av det man egentligen såg. Men det är bara ännu ett av dessa dubbla budskap som möter mig hela tiden. Jag frågar mig, har vi en kategori kvinnor som vill klä av sig och vara utmanande och sedan en som kritiserar dem och alla som uppskattar detta? I Sverige har vi exempel på kvinnor som blivit kända efter att ha poserat nakna. Hannah och Magdalena Graaf, Carolina Gynning, Victoria Silvstedt. Ryttaren Malin Baryard blev rikskänd efter att ha ridit in på en hästshow i negligé och till tonerna av Eva Dahlgrens "Jag klär av mig naken". BAM! och alla visste plötsligt vem hon var… Själv förnekar hon säkert detta. 

Vad jag menar att många gånger är det kvinnorna själva som sänder signalerna till männen. Är det då männen som är så korkade att de inte förstår att signalen ifråga var menad till någon speciell och inte till alla?! Ja, däri ligger kruxet…

    Mest märklig upplever jag nog Magdalena Graafs förklaring är. Hon menade att hon kom undan en psykopatiskt lagd pojkvän genom att låta fotografera sig naken och göra karriär via det. Men nakenfotona  fortsatte ju även efter det pojkvännen dragit såvitt jag förstått. Eller var det någon som band ihop henne, slängde henne i en bagagelucka och åkte upp till Bingo Rimér på Slitz, sedan rullade ut henne där utan en tråd på kroppen?? Fanns det inte ett viljebeslut från henne själv någonstans mitt i allt? Efter dessa bildserier blev ju bägge systrarna hett villebråd på Stureplan och liknande ställen. De gjorde sångarkarriärer och turnerade landet runt. De tjänade alltså på det. Magdalena kan ju numera även ståta som författare i sitt CV. Ändå kan jag känna att det mellan raderna, i retrospektiv, luktar offerkofta.

Sedan har vi Molly Sandéns berättelse om att ha blivit ofredad i en turnébuss som jag långt ifrån vill negligera eller bagatellisera. Själv vet jag vad som ibland händer i en sådan. I mitt fall protesterade jag men blev utskrattad av några av de andra i bandet. Kallad för "Romantikern" då jag tyckte man skulle ha en relation till den kvinna man hade sex med. Rullgardinen ner för dem. De tjatade hela tiden om när jag skulle "dra in en tjej i bussen och ta henne". – "Det kommer att dröja, om det ens blir av" svarade jag och fick gapskratt tillbaks. 
     Det märkliga och litet dubbla med Molly är att hon många år efteråt uppträder naken i en video, precis som Miley Cyrus. Man kanske inte ser brösten helt och hållet men visst kan man urskilja dem och mycket annat. Vill man undvika liknande incidenter som den i turnébussen kanske det inte är det smartaste att göra. Jag undrar om det inte handlar om primitiva instinkter att när en man ser en naken kvinna så är det ett tecken på att hon är redo – och villig – till att ha sex. Sedan må det vara på en bild i en flott studio eller andra ordnade förhållanden. Nu var Mollys förklaring att hon ville slå ett slag mot de kroppsideal som existerar. Hennes amerikanska agenter hade vid ett tillfälle påpekat att hon var för tjock så videon var en protest mot idealen. För mig liknar en sådan förklaring den Magdalena Graaf hade till sina nakenbilder. Är det så att det finns en dold exhibitionist i varje kvinna men att man måste komma på en godtagbar förklaring till att droppa plaggen? Detta omtalade dilemma med Madonnan kontra Horan? Liknande dubbla standards finner jag nätet översållat med då det kommer till kvinnor. Jag har t ex följt med debatten om att kvinnor ska få bada topless på badhus och får samma känsla i detta. Vad vill man egentligen säga?


Så… tar kvinnorna av sig kläderna för att patriarkatet trycker på och vill det? Så hävdar ju många kvinnor. Molly och Miley pressades helt enkelt till det. Med ens har de, återigen, förvandlats till offer. Vad man glömmer är att på dessa redaktioner finns det också kvinnor, ja, t o m på Playboy, Hustler och Penthouse. Det finns även kvinnliga fotografer som tar nakenbilder på tjejer. Känner själv en sådan. De finns kvinnor på alla reklambyråer som tycker det ska vara en naken kvinnokropp utanpå en flaska hudlotion eller andra liknande produkter. Varför? Behövs det? Räcker det inte med en bild på en hand om det är handkräm det handlar om? Det finns kvinnor på alla dessa tidnings- och teveredaktioner som nu figurerar med skandaler i spåren av #metoo kampanjen. Flera av dem är chefer i beslutandefattning som i vilken minut som helst hade kunnat sparka manschauvinisten, men inte gjorde det. Varför? Tillhörde de en sämre kategori feminister, som att det finns klass 1, klass 2 och klass 3??

Vidare har vi andra kvinnor som uppträder på dokusåpor à la Paradise Hotel och Big Brother där de ibland t o m har samlag med varandra inför kameror. Tveklöst måste detta sända signaler!! Alla går runt i tidningarna c:a ett halvår, men andra hänger kvar och figurerar i en hel del mer eller mindre tveksamma sammanhang. Om jag ska tro diskussionens natur idag så har då alltså flera av dem enligt eget förmenande, mellan raderna förstås, sänt signaler de inte avsett. De ville alltså egentligen inte hetsa upp män med sina uttalanden och nakenbilder… eller?!? Givetvis ska en kvinna få göra vad hon vill med sin kropp men borde man inte i sanningens och rättvisans namn kunna förvänta sig att densamma tar ansvar för det. Inte är så snabba med att utmåla sig själv som offer när män gensvarar, enligt dem själva, "felaktigt" på signalen.

De har sina avundsjuketrätor och "back stabbings" med varandra på Instagram, Twitter och Facebook. Mia Skäringer vs. Blondinbella, Little Jinder vs. Camilla Läckberg. Vem är snyggast? Vem är rikast/fattigast? Vem har störst xxx/Minst xxx?

Spegel, spegel på väggen där… sig mig vem som………

Borde man inte ta sig en allvarlig stund av självrannsakan? Kvinnor vill visa sig vackra och tilldragande. Nånstans i den kalkyleringen borde ju män avses som adressater. Eller har jag fel där? De lägger ner miljontals kronor på att göra sig vackra men, är man på det klara över varifrån inspirationen kommit? Ta bara detta med läppförstoringar och bröstimplantat. Detta härstammar ju från porrindustrin med Playboy-modeller som Anna Nicole Smith och Pamela Andersson som inspirationskällor. De flesta som gjort sådana ingrepp har medverkat i nakenbilder, förr eller senare. Såpaskådisen Kim Kardashian är en annan sådan inspirationskälla. Betänk att kvinnor lägger ut tiotusentals kronor på detta, många gånger med vanställande resultat. Jag frågar mig, vad vill man egentligen med detta? Jag såg ett exempel på Arlanda City som gjorde mig rent bedrövad. Kvinnan bakom disken kunde knappt tala ordentligt p g a sitt läppimplantat.

SLUTLIGEN –  Vi måste konstatera en sak som uppenbarligen gått dessa hashtaggare förbi.

1). Vi är sexuella varelser som går igång på olika saker, män främst på nakenhet, kvinnor på trygghet.

2). Vi lever i en starkt sexualiserad värld där vi dagligen bombarderas med sexuellt relaterad information och sexuella värdeladdningar. Det mesta som kretsar runt om och som har våra sinnen som adressat har i summeringen ofta inget annat än SEX. Det sker oftast i smyg och insinuativt. Beteendeforskare anställs på byråerna för att nålmärka vad vi gillar respektive inte gillar och sex säljer, det är ett obestridligt faktum. Förr fanns det gränser där folket fördömde otuktigt beteende i etern och media. Karriärer krossades bara man hade svurit i teve eller radio. Skådespelaren Per Oscarsson klädde av sig i Hylands Hörna på sextiotalet och hans karriär var mer eller mindre slut efteråt. Idag är läget ett annat. Vi måste ta med denna påverkan om vi vill komma närmare kärnan till dilemmat. Gällande reklam och mode är det bara att titta på andra länder så är man mer försiktig med nakenhet än vad svenska reklammakare är. Flera fotomodeller har uttryckt hur förvånade de varit över hur mycket naket de kräves att ställa upp på. Ju mera vågat, desto mer "hipp" verkar det man är. Sakta men säkert accepterar kvinnor detta tyckts det mig. Som jag ser det är det litet av förklaringen till varför det ser ut som det gör.

   Vi prackas på sexuella värderingar fastän "omslaget" kan handla om hälsokost, träning, bantning, yoga och allmänt välmående. Man sätter tjugoplussare på omslagen till hälsokostpreparat, oljor, mediciner, yogainstruktions-böcker. Gör du så här så blir du lika snygg som henne är det underliggande budskapet. Det som ska leda fram till den smala (sexuella) lyckan. Går du ner i vikt så blir det fart på sexlivet. Men för att du ska göra det behöver du ut och motionera eller gå på gym men någonstans där innerst inne hägrar en längtan efter ett "bonus" nämligen… bättre och härligare… sex. De som inte kommer upp till den normen upplever mer eller mindre ett utanförskap från hela denna samhällstrend. De får m a o inte vara med i trandansen. Det finns en miljonindustri som tjänar stora hackan på dessa "misslyckade". Men allt bottnar, någonstans i ändstationen, i S-E-X.

När vi nu är så omgivna av detta sex-moln. Är det konstigt att vi får problem? Nej! Men att lägga skulden på ett kön, männen, är att förenkla problematiken med svart/vita förklaringsmodeller. Ska vi nå en förändring måste HELA SAMHÄLLET OMDANAS!! Detta från grunden, kanske redan i småskolan. Män skulle behöva upplysas om vad sann manlighet egentligen innebär.

• MEDIA, FILM, REKLAM, MUSIK, MODE – alla dessa är, enligt mitt förmenande de som egentligen skulle ta #metoo kampanjen på största allvar. 

Hittade en intressant artikel från en kvinna efter att jag skrivit detta inlägg kolla HÄR

onsdag 31 maj 2017

Summering?

Idag är det den 31 maj 2017 och om tre dagar, den 3:e juni fyller jag 60 år (!!). – Fatta alltså! som man säger på gatan. Frågor inställer sig; – Vad har jag gjort av mina år?! Hur kom det sig att det gick så snabbt?! Har jag förverkligat mina drömmar? Varför blev jag aldrig det där de andra sa att jag skulle bli?!

Vad ska man säga? Inte så mycket om jag ska va ärlig. Dä blev va hä blev… 

Går jag bak i mina tankar ser jag mörker på mörker på mörker… därför söker jag undvika det en dag som denna. Jag känner mig än idag som ett oavlossat skott i Guds revolver. Något han väntat med att avfyra men som tillfället kanske kommer till.

Jag finner alltmer tröst i gudsmannen Mose. Han blev inte kallad till tjänst förrän han var 80 år!!! Dessutom fick han det delvis mycket otacksamma uppdraget att leda Israels folk ut i öknen i ytterligare 40 år. Oh My God!! vore väl passande i denna situation. Dessutom ett av de mera gnälliga och konspirerande människor som rätt ofta ville döda honom och hans bror Aron där ute i öknen. Han gjorde en miss som resulterade i att han inte fick komma in i det förlovade landet, Kanaan som flyter av mjölk och honung. Hans misstag var att han blev litet religiös och gjorde en formel av saker och ting och trodde att han alltid skulle knacka med Arons stav. Den gången det gällde ville Gud helt plötsligt att han bara skulle sträcka ut staven – inte knacka. 

Ett misstag som vi alla säkert gör dagligen men för honom gjorde det att han portades från Löfteslandet. Ändå säger Bibeln om honom att det aldrig har funnits en gudsman lik Moses, vare sig före eller efter.

Under sin livsresa hade han förvandlats från nitisk person som agerade i egen kraft och slog ihjäl en människa för att visa att han var på judiska folkets sida. Den gärningen fick honom att måsta fly och gå i exil. En man i sin krafts dagar med alla de fördelar de innebar att vara i Faraos hov. Alla de fördelar det innebar att vara Faraos prinsessas styvson. All den egyptiska mystiscismens skatter fanns där för honom. All den vetenskap och kunskap som en man av den rangen måste kunna fanns där. Det han hade var som att ha ett VISA-kort med obegränsad kredit, bara peka på vad du vill ha och ta det. Allt vad kvinnor hette låg för hans fötter, bara ditt att utnyttja vid minsta vink. Han var troligtvis utbildad i stridsteknik och försvar. 

Han hade kort och gott… ALLT!!!!

Fyrtio år efter hans landsflykt finner vi en helt annan man. En person som blästrats av ökensanden och vars ego blästrats ner till ingenting. Den store playern har gått och gift sig med dottern till en fårägare. Moses kände nog att det var det bästa han kunde få i sitt tillstånd. Han som säkert hade Miss Egypt inom räckhåll under sin tid vid hovet. Han är så befäst i sin självförnekelse att trots att Gud manifesterar sig i en brinnande buske och ger honom hela manualen för Israels folks befrielse hävdar han sin egen ofullkomlighet och jante-arsenal. Det hjälper knappt att Gud erbjuder en hjälpreda till honom, hans egen bror Aron, för att överbevisa honom. Till råga på allt manar Gud honom att gå tillbaks till landet där han förmodligen ännu finns på varenda "Efterlyst-affisch" runt om i landet.

Jag vill knappt försöka föreställa mig hans känslor då han slutligen tog steget och började gå dit. Han visste nog säkert att skägget han odlat under dessa fyra decennier inte skulle lura någon från att inse vem han egentligen var – mördaren Moses!

– Bara att traska på, Aron men bli inte förvånad om vi får ett spjut tvärs igenom oss innan vi ens nått stadsporten.

Sannolikt måste förvandlingen gradvis ha skett under den tiden han beslutade sig för att börja gå. Det är mycket så det funkar. Gud väntar på dig och mig. När vi väl börjar besluta oss för att gå hans väg så händer det grejer – och det går FORT!

Gud bestämmer sig för att statuera ett exempel på Farao. Jag tror samtidigt det var en signal till de andliga furstar som stod bakom honom vart skåpet egentligen skulle stå. Farao ansågs själv vara en gud född av solen. Han dyrkades av folket. Samtidigt hade han i sitt hov bland andra individer med spetskunskaper också sådana som kunde ta en andlig fajt. Till dessa hörde Jannes och Jambres, de bägge trollkarlarna i hans hov. De gav prov på samma förmåga när Arons käpp förvandlats till en orm. Tyvärr slukades deras ormar av ormen som förvandlats från Arons stav. Allt blir till en styrkedemonstration mellan avgudarna och den ende och sanne Guden Jahvé. 

Allting slutar efter Påsken då folket helt sonika kastar ut dem efter att ha överöst dem med rikedomar och betalning för att bli kvitt dem. Landet har hemsökts av plågor och umbäranden men ännu har inte Faros stolthet knäckts. Kanhända för att rädda sitt anseende och inte bli betraktad som vek och svag beordrar han sina trupper att ge sig efter Israels folk. Hur det går vet alla. Hur Faraos män dränktes i Röda Havets vågor.

Man har hittat lämningar av vagnshjul i Röda Havet som stämmer överens med stilen som fanns på vagnshjul då. Jag ifrågasatte detta med en kristen jude jag stötte på i Stockholmstrakten. Han replikerade bara: – Du jag har varit ner och rört vid dem, de är äkta.
Ett av vagnshjulen som hittats på botten av Röda Havet.
Fyra ekrar var vanligt under dynastin som regerade i Egypten då Mose levde

Med det som händer och sker idag undrar jag om det inte snart är dags för en ny styrkedemonstration. Det är ett andligt mörker som sprider sig och situationen är rätt lik den som rådde på 500-talet då Islam började utbreda sig. En svag, världslig kristen kyrka (i alla fall i Europa) och en militant religion som med alla medel söker sprida skräck och respekt genom våld och terror. Kristna som lever under slaveri av egna begär och köttets lockelser. Som inte längre tror på under och mirakel. Som jagar den ena efter den andra lättköpta kicken, den där nye predikanten, den där häftiga kyrkan som lirar den fräcka tidstypiska musiken. Ja, listan kan göras milslång.

Bli inte förvånad om du passerar en brinnande buske endera dan – det kan vara nyckeln till ett helt folks befrielse.

lördag 29 april 2017

Är det plaggen som gör människan andlig?!?

Med anledning av en artikel i Expressen nyligen så ställer jag mig frågan i rubriken på detta blogginlägg. Snälla… måste jag säga att jag inte är rasist eller islamofob? Åhh tack så mycket, det var vänligt av er!


Aye Alhassani, en begåvad, vacker, ung kvinna med Mellanösternbakgrund blir dissad av SAS. Orsak: hon ville inte ta av sig slöjan för att få jobbet hon sökt. Man kan tycka detta vara en bagatell. Varför kunde inte SAS se mellan fingrarna på denna lilla detalj frågar sig säkert en del. SAS försvarar sig med att meddela att "SAS har en uniformspolicy och i uniformen ingår att man inte får bära synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler. Det är inte att diskriminera mot någon utan det handlar om att uniformen ska stämma överens med SAS varumärke och policy, säger Fredrik Henriksson, pressansvarig på SAS". Slut citat.

Min fråga är kräver vi mer av utlandsfödda eller svenskfödda med invandrarbakgrund än våra svenska dito? Svar: nej. Man måste skilja på privat och offentlig roll. Dessutom måste man kunna se att andra kan bli kränkta av det som för en själv är en självklarhet. Detta har vi kristna blivit idogt instruerade i under sista decennierna men vi har lärt oss att "play it by the rules". Finns inget annat sätt att kunna komma fram med det man vill ha sagt. Att välja tid och plats för uttalanden och utagerande är viktigt. Vill man säga något med sin tro måste man förvissa sig om vilka spelregler som gäller. I fallet med Aye ter det sig som att det är hon själv som menar sig stifta dessa och förväntar sig att omvärlden ska acceptera det. 

   – Honey, you're in for a BIG surprise! 

Förföljelse för sin tro kommer man aldrig ifrån men man kan välja sina fajter med vishet. Inom min kristna krets har begreppet "onödig förföljelse" passerat då och då. Det innebär att det finns tillfällen då det som kan verka som en kompromiss, kanske gagnar både ens tro och livssituation. Det är inget Aye skriver under på. Veil – or no deal at all är hennes hållning. Jag kan tro att hennes närmaste krets höjer henne till skyarna som kompromisslös och trogen den rätta läran. Socialt – och för att förtydliga det, platsen de flesta av oss tillbringar lejonparten av dagen på – sågar hon av grenen hon själv sitter på och skapar sig själv sitt utanförskap. Det finns arbetsplatser där män inte får ha näsringar, tatueringar eller långt hår. Platser där kvinnor enbart får bära kjol och inte ha alltför utmanande kläder på sig. Då är frågan är ett jobb med tryggat uppehälle värd en kompromiss på ens coola image? Svar: JA! Så, som svar på artikeln i Expressen handlar det inte om diskriminering utan på ett företags hållning och klädeskod för alla sina anställda.

Dissad av SAS – Aye Alhassani. Bilkälla: privat
Slutligen, en enkel fråga från en kristen man – sitter den andliga identiteten i yttre plagg!!? Ger det mig en andlig "boost" om jag har ett visst klädesplagg typ en sari, en burka eller buddistiska munkars fäbless för färgen orange?!? Får jag oanade krafter då? Kan jag flyga som Superman? Skiljer jag ut mig från den andra grå, syndiga pöbeln? 
    Handlar det hela inte om en ovilja att tillhöra samhället i övrigt och en tendens att vilja markera sitt utanförskap? För mig personligen handlar min tro om att tillföra samhället något, att bidra till (inte dra ifrån) ett bättre samhälle. Där spelar kläder och yttre attribut ingen roll alls. Min tro finns på min insida, den verkar inifrån och ut, inte tvärtom. Utanpå ser jag ut precis som vilken annan människa som helst (förlåt anspelningen på Kit Walker alias Fantomen här, no pun intended). För mig utgör detta inget problem men för en del verkar det vara fallet. Strikta religiösa klädkoder gör varken från eller till graden av din andlighet. Det handlar snarare om dina gärningar gentemot din medmänniska. 

Religiösa klädkoder är mer ett rent religiöst tingeltangel och utanpåverk. Satt andligheten i kläderna skulle tillverkarna av dessa vara miljardärer vid det här laget. Deras affärer skulle nå astronomiska nivåer. Kan jag sedan inte sköta mina vardagssysslor eller göra mitt jobb utan denna klädessed måste jag fråga om inte min tro snarare begränsar mig än blir till en fördel för mig i det samhälle jag ändå ska vara i under merparten av dagen. Vi har alla vår himmel vi strävar efter att nå fram till. Till dess måste vi inse att vi verkar tillsammans och umgås med vanliga människor som våra respektive gudar rått oss att hålla oss väl med. Vi ska leva i harmoni med och inte utgöra ett störande element och ett hinder för andra. Vi ska ha de andra i åtanke före oss själva. Vi ska vara en resurs i samhället inte en tyngd runt fotleden. Men det är ju vad jag tycker och lever efter förstås…