Google+ Followers

måndag 11 december 2017

Den mycket sanna berättelsen om X & Y

I sammanhanget som jag skrivit om mitt förra äktenskap tjänar det att jag lägger fram en passus: Jag är ingen kvinnohatare om nu någon får för sig det. Det finns mer underbara kvinnor än av den sämre sorten. Fascinerande, intellektuellt tilldragande, intressanta, roliga, spännande och sensuella kvinnor som osar välbehag överallt där de rör sig. Jag älskar kvinnor och mycket av det som de säger, gör och är – men – jag avskyr dem som med beräknad slughet utnyttjar mäns svaghet för kvinnliga attribut för att få igenom sina själviska syften och begär. Kvinnor som, fullt medvetna om sitt övertag på den fronten, driver sina män till vansinnets gräns. Som provocerar sina män till raseriets gränsland fullt medvetna att de inte vågar eller ens vill slå dem. Samtidigt hatar jag samhällssystemet ännu mer som både legitimerar och legaliserar detta beteende hos kvinnor. Det måste börja avkrävas kvinnor också ett personligt ansvar mitt i den fastcementerade offerroll de skapat, enbart åt sig själva.

Givetvis handlar mycket om personkemi. En del går det som på räls med, andra håller konstant i nödbromsen. Sådana som vägrar alla former av samförstånd och samarbete om de inte får sin vilja igenom. Kvinnor som beter sig som tjuriga och dåligt pott-tränade treåringar. Sådana som aldrig gör ett enda misstag i sina egna ögon utan använder sina män som syndabockar för allt som hänt både före och efter dem och som de själva ofta varit orsaken till. Det är till er denna berättelse är riktad. Inte för att jag har någon större tro på att ni går att omvända från er självvalda livsstil men man kan ju alltid hoppas att det gnager litet i samvetet då ni läser detta. Det om ni fortfarande har något sådant intakt.



JAG VILL NÄMNA ännu ett fall från min omgivning. Jag har fler på lager men nöjer mig med detta för tillfället. Det sorgliga i den här historien är att jag nog inte träffat en mer uppoffrande och godhjärtad man än honom. En som så nästan tänjt sönder sig för att få saker gjorda och tillfredsställa en kvinna som omöjligen kunde bli det. En som sällan tänkte på sig själv utan mest på andra, så till den grad att han höll på att gå sönder inifrån. En som inte drack, rökte eller hade särskilt många andra laster förutom att vara ansvarstagande vilket, visade det sig, inte tjänade till hans favör i sammanhanget. Låt oss kalla honom för "X" och hans fru för "Y". Precis som i serien i MAD, med samma namn, finns det likheter med undantaget att det var den andra som lade ut "fällorna".


JAG TRÄFFADE "X" i början av Livets Ord tiden. Det var på Hörnstenen, en lunchrestaurang som faktiskt ännu finns kvar, inte långt från tågstationen. Han kom dessutom uppifrån Luleå och var inte född in i en kyrka utan en kille från gatan, precis som mig själv. Jag har själv haft svårt för folk som är uppvuxna i kyrkor och kristna familjer. Deras perspektiv är ganska så snäva då det gäller det mesta, har jag upplevt. Sedan är jag inte mycket för att bråka och tjafsa men det underliga är att det är just den typen av människor jag alltid kommit i konflikt med då jag varit med i kyrkor. Det är som om de ser på livet genom ett periskop… och i undervattensläge. De lever i tron att alla har tillgång till "grundtryggheten" som de själva tar så självklar. Allt lidande runt omkring deras bubbla ter sig så abstrakt för dem.

Alltid när vi möttes så hade han ett leende på läpparna och en skämtsam underton. Hans fru, Y, var dock avvaktande och reserverad. Såg nästan sur och reserverad ut för det mesta. Precis som med mig och mitt ex hade de blivit varnade för att dejta varann. Precis som vi hade de inte tagit varningarna på allvar. Y var en kvinna som varit med om en del anade jag. Vi hälsade på dem och han var i sitt vanliga trevliga humör. Hon verkade ofta irriterad på honom just för att han var en sådan motsats till hennes exteriör. Sedan var hon också litet uppmärksamhetstörstande. Det är sådana som alltid tycker att livet behandlat dem så orättvist. Tillfällen kommer men de missar det för de har så ofta blicken i naveln. Sedan ska man alltid truga dem till att tro på sig själva och det – tar tid.

MIN EX-FRU hade problem med att så många människor ville prata med mig och så litet med henne. Jag sökte på slutet att alltid guida dem till henne så hon också fick sin beskärda del av… uppmärksamhet. Visst förstår jag ilskan när de pratar en halvtimme med mig och sedan vänder på nacken och säger:
– Hej, vi älskar förstås dig också, hej då…
Y påtalade också för mig varför alla bara pratade med mig. Förstod jag inte hur hon och min fru kände det då de gjorde det? Brydde jag mig inte om att de fick stå i skymundan? Hon ville alltså lägga en skuldtripp där för andras beteende. Jag kan och ska bara stå för mina egna handlingar och ord. Andras kan jag inte göra det för. Jag suckade för jag hade hört det till leda redan vid den tiden.
– Okej… ska jag be dig om ursäkt då för att jag är bra på någonting som i det här fallet 'sång'? Ber du om ursäkt för att du är bra på någonting?
Hon skakade på huvudet om mumlade något sedan konfronterade hon mig aldrig mer. Jag gjorde vad jag kunde för att styra upp detta. Det var under samma tid som min fru var kroniskt svartsjuk på tjejer som ville prata. Jag sökte undvika dem för jag visste vilket helvete jag skulle få efteråt hemmavid med min fru. Då väntade räfst och rättarting. Jag svettades de tillfällen vi skulle passera en tidningsskylt vid någon kiosk och det var Slitz. Instinktivt tittade jag åt andra hålet för jag visste så väl vad som väntade.
– Jaha… nu fick du gotta dig en stund, va? En sån brud vill du allt ha, eller hur? En med fina stora bröst, va? Din kåtbock!! Du vill att jag ska operera min bröst så jag duger åt dig, eller hur? Stora fina silikonbröst som du kan goosa med, va?!?
Det hjälpte inte vad än jag sa, tro mig jag försökte men det var ingen idé. Jag erbjöd mig då vi sålt vår lägenhet 1991 och hade 170.000 kr över att ge henne en bröstförstoring för att få slut på gnället. Men då ville hon helt plötsligt inte det. För hade det skett hade hon ju inte haft någon hållhake på mig mer. Att behålla den var viktigare än att gå till botten med saker och ting. Kan jag få gissa så antar jag det senare även gått så för min vän X. Jag var bevakad, hade jag kikat på någon tjej i en tidning så snokade hon redan på det genom att granska tidningen jag läst. Det handlade inte om något naket eller liknande utan bara en porträttbild. Sedan bröt hela helvetet ut igen. Var det någon vi träffade på stan som hon var extra svartsjuk på så fick jag det man kallar för "silent treatment" på engelska. Hon gick med böjt huvud och sa ingenting under resten av dagen. Jag fick ofta be henne om förlåt fastän jag aldrig gjort något. Då tinade hon upp tills nästa gång.

Vad jag förstod så hade X det likadant. Hans fru hade kommit på honom onanera och drog igång en helvetespredikan för honom. Hur otrogen han var mot henne, att hon inte dög för honom etc. För honom blev det dubbelt tryck, från henne men också från Gud och sitt eget samvete, upplevde han. Det som sker vid sådana tillfällen är att det gnager också på den gudstro du har. Ofta tycker du att det inte händer någonting oavsett hur du ber och läser Bibeln. Du godtar att Gud vill fostra dig och lära dig tålamod men även det gnags intill benet. Sedan får du som regel litet om ens något stöd från kristna vänner som bara proppar dig full av floskler och beskäftigheter. De har sitt helvete på hemmafronten och orkar inte med mer men bara för syns skull och för att verka som om de faktiskt bryr sig ger dig ett DIY (= Do-It-Yourself) råd. Så du som tatt fan i båten får inte bara ro honom i land utan han vill förmodligen tillbaks, inte bara en utan hundra vändor.

VI SKILDES ÅT när jag hoppade av Livets Ord och flyttade. När vi träffade dem nästa gång hade även de flyttat söderut, c:a en och en halv timmes bilväg från dit vi flyttat. Jag gladdes åt att äntligen få träffa honom igen. Nu hade de fått två barn och jag såg tydligt hur hon agerade likadant som min fru efter barnen kommit in i bilden. Hon härskade. Barnen var hennes egendom, hennes bevis på att hon var en riktig kvinna. Hennes självförverkligande helt enkelt. Hon körde och hunsade med och förlöjligade honom hela tiden. Det som gör mig riktigt arg är när äkta par gör så i andras sällskap. Något mer korkat vet jag inte. Hon tog upp hans "hypokondri", hur han trodde sig ha alla sorters sjukdomar etc. Att hon själv kanske var bidragande till samma åkomma slog henne givetvis inte. De eftertankarna brukar den sortens människor aldrig ha. De frikänner sig själva hela tiden. Skulle de mot förmodan göra det så fick de fullt upp att göra gissar jag. En sak förstod jag väldigt snabbt – någon hjälp av henne kunde han fett drömma om att få. Hon höll låda hela tiden och gapade om det ena efter det andra. Det fanns ingen hejd på vad han skulle göra för henne enligt henne själv. 

SOM ANDRA i samma sits så "betade han av sin skuld". det skedde i form av att hjälpa grannar då de behövde det mot liten eller ännu oftare, ingen ersättning. Detta gjorde att de snart höll honom som given och självklar då bilen pajat strax innan semestern och de inte ville ta från semesterpengarna för att betala bilmekanikern. X blev grymt utnyttjad av så många att det kvarteret borde sitta i säck och aska idag. Vad som hände var att detta sakta gröpte ur honom inifrån. Han gjorde som lika många andra män i samma sits – han drömde sig bort och gjorde det genom drömmar om en bättre framtid och genom data- och TV-spel tillsammans med sonen. 


Z och hans son bondade med dataspel. Tror det är första gången jag fick se spelet Tomb Raider och Medal of Honor demonstrerat. Jag och min son hade ju precis en likadan relation som de hade fast vårt spel hette LEGO Racers 2. Jag kände igen mig i den entusiasmen och även eskapismen. Givetvis stod hon, Y, och kikade in igenom dörrspringan så fort någon inte gav henne uppmärksamhet eller att den på endera sättet togs bort ifrån henne. Det var alla möjliga fel på det vi satt och gjorde. Hon gick runt och suckade och snackade skit om Y och irriterade sig på honom. Min fru gjorde precis likadant så… inte undra på att de två kom väldigt bra överens. Kaka söker maka.

… de var samma slags offernaturer… som hade de kunnat vara tvillingar (!!).

Givetvis for hon fram hårt de gånger hon kom på honom med att onanera. Han bad mig om råd för… "ibland blir lusten för stor och hon vill inte…" sa han. Jag kände så igen mig i hans berättelse. Man längtar efter ett annat, bättre förhållande utan konflikter om bagateller och petitesser. Men man känner inte minsta sexuell lust eller attraktion till en person som mer kräver det än samarbetar och stimulerar till det. Det som är det värsta är att denna sorts kvinnor frikänner sig från allt ansvar och lägger det på den andre. De ger sig samtidigt rättighet att fortsätta vara anklagande. På samma sätt gör grava alkoholister och narkomaner. De håller en anklagelseakt mot sin partner för att kunna rättfärdiga en fortsättning av sitt missbruk. Anklagelseakten hade aldrig kunnat existera om de delat ansvaret, tagit av sig sina rosafärgade och blå glasögon och sett verkligheten för vad den är. De lider av ett slags berusat oskuldstillstånd och en begreppsvärld där de är absolut felfria. Ansvaret ligger på männen, punkt slut. Sedan har de ett gynocentriskt samhällssystem som ger dem medhåll på alla punkter så vi män arbetar i ständig motvind på den fronten.

FÖR ATT GÖRA saker och ting värre piskade hon på honom att ta extraknäck för att de skulle kunna åka på semester. Han jobbade som förman och knäckade som murare, trädgårdsarbetare och bilmekaniker, yrken han kunde på sina fem fingrar. X jobbade bokstavligen arslet av sig för att kunna tillfredsställa en satkärring som aldrig var nöjd med någonting om han så offrat sina kroppsdelar för henne. Hon höll honom ständigt på mattan genom att skuldsätta honom om och om igen. Han blev aldrig fri och ångrade säkert dagen då de träffades på en bönegrupp i Livets Ords regi. Han hade en hemlig dröm om att få köpa en Harley Davidson och bara dra ut på E4:an. Givetvis skulle han aldrig få det enligt henne. 

En egendomlighet hon hade var att hon inte kunde klippa av navelsträngen till sina föräldrar som var bra gamla. Hon bad dem ständigt om pengar och hälsade på dem titt som ofta, mer i ett slags osunt beroendeförhållande än i genuin omsorg som jag förstod. Han ville inte att hon skulle det, att de skulle klara av sina problem själva. Jag kan tippa att hon kört samma charad hemmavid. Så ska man se hur hon kommer att behandla dig så ska du kolla på hur hon är mot sina föräldrar. Det ger en hint om hur framtiden kommer att te sig för er. Ta alla varningstecken du får och blunda inte för dem, det är rådet jag kan ge dig som ännu inte är "gängad". Ha alla känselspröt ute, de kan betyda skillnaden mellan lycka och djupaste misär som för mig och X.


Y kunde själv inte hålla i pengar utan slösade friskt så fort de fick några. Givetvis hade hon sina "giltiga" förklaringar till varför hon måste göra det. Det var ju inte hennes ansvar att pengarna tog slut när de som mest behövde dem, det var ju hans. Vid ett tillfälle vet jag att X var nära att bryta ihop för att han fick jobba så mycket för att deras ekonomi inte skulle kapsejsa. Då hade min fru ringt henne. Hon berättade glatt och fnittrande att hon och dottern varit på stan och fixat håret för 2000 kr vardera… hi. hi. hiii!!!

– Visst är det kul!!? var allt hon kunde säga. Jag vet att X önskat att dessa pengar hade stannat i hushållet där det fanns massor av hål att fylla. Istället gick det till fåfängan. Hade jag varit X så hade jag tagit en sedelbunt och kört den ner i halsen på henne med en toalettborste…

SORTIET MELLAN X och Y kom i form av en amerikan som flyttat till orten. Y tyckte att han var jättesnygg och hade dessutom sin vanliga brist på fingertoppskänsla med sig. Hon föll för honom som en torrfura. Dessutom gick han i den lokala pingstkyrkan vilket höjde poängen och gillatummarna ytterligare. Det dröjde inte länge innan X vänner började berätta för honom att de sett henne och amerikanen öppet kyssas och gå hand i hand på stan. Vid den tiden var han så svårt utarbetad att han inte längre orkade. Folk slet och drog i honom för att han skulle laga och fixa än det ena än det andra. Han var ingen svikare, hade aldrig varit det och är det förmodligen heller inte idag. Annat är det med frikyrko-uppfostrade omogna kvinnor med grav offeridentitet. De kan säga att "bara för att man är kristen är man inte perfekt"… och komma undan med det dessutom.

Frikyrkan där de gick ställde, i enlighet med Murphy's Lag (den om alltings jävlighet)  givetvis upp på hennes och amerikanens sida. Det var inget tal om att ställa henne till svars för sin idioti. Hon hade sina rosafärgade drömmar om att flytta till USA med honom, något de också gjorde men kom tillbaks ganska snabbt. Dottern följde även hon med och jag hoppas vid Gud att hon inte gått i mammas fotspår. Sådana kvinnor ska, precis som baksidan av cigarrettpaketen, förses med en dödskalle och varningstext inunder till alla män som till äventyrs vill försöka lägga in en stöt på dem.

FÖR X BÖRJADE istället en helt ny tid. En tid av innerlig frihet. Han flyttade från orten till en större grannstad. Skaffade sig en liten lägenhet… och… en Harley Davidson och vet du en sak…? Jag unnar honom den så mycket att ord inte kan beskriva det. När jag pratat med honom efteråt säger han att han inte kommer att dejta eller ha en kvinna någonsin mer. Ett själviskt och egocentriskt kräk utnyttjade honom och bestal honom på något av det bästa Gud gett människan – kärleken mellan en man och en kvinna. Samhället gick också miste om en man som kunnat vara till mångas glädje och välsignelse på grund av samma människa. Men det finns något som heter karma och den har en tendens att vara en bitch. Den kommer tillbaks och biter dig i ändan förr eller senare. Det man gör mot andra kommer tillbaks på en själv. Jag kan tänka mig många kvinnor som skulle ha offrat vad som helst för att få vara med en som min vän X. Kvinnor som han skulle ha gjort mycket lyckliga. Där gick den delen av mänskligheten ordentligt miste om något. Det är allt jag kan säga.

torsdag 7 december 2017

Ögonblicksbilder från ett fatalt misslyckat äktenskap – del 4

Mina närkontakter med socialarbetare och Familjerätten upprepades två till tre gånger. Den totala förnedring och stigmat jag utsattes för kan inte med ord beskrivas. Familjerätten tillät att jag definierades av min ljugande f.d. hustru som lade mig alla tänkbara Hannibal Lecter-attribut på mig. Jag kunde inget annat än sitta och gapa då jag fick höra anklagelserna. De stämde mer överens med henne än mig men alltihop accepterades som sanning av de högskoleutbildade socionomerna. 

JAG KAN INTYGA att det var gott om "Womensplaining" under dessa möten. Dessa i övermått högutbildade individer, som läst alltifrån beteende-vetenskap, psykologi och konflikthantering förmådde inte ens syna leken hos en tvättäkta offerpersonlighet - min ex-fru.  Som varande man stod jag inte högt i kurs då. Jag påpekade det mellan fyra ögon.  När jag begärde att de skulle ordna en man som kunde ge ett manligt perspektiv på saken skaffade de en velour gubbe och feminist som spikade in anklagelserna så de satt som en relief på anklagelseakten mot mig. Dagen efteråt ville jag bara… dö. Jag minns att jag satt på trottoaren till Arbetsförmedlingen efter ett besök där och funderade på meningen med livet. Allt kändes totalt hopplöst och meningslöst. En gammal predikant jag inte hört av på 26 år (!) ringde och jag fick mycket tröst och uppmuntran av honom en tid framöver. Det fanns en del sådana fyrbåkar i den annars mörka tillvaron som jag inte klarat mig utan under den här tiden.

Mitt ex och socialarbetarna på Kungsbacka kommun hade tagit mitt liv ifrån mig. Jag var utestängd från gemenskap med mina barn. På grundval av hennes lögner och halvsanningar var jag nu officiellt diskvalificerad som förälder. Att jag sedan tidigare redan var diskvalificerat av henne gjorde domen så mycket värre. De gick helt och hållet in på hennes linje. – "Man up and suck it up" - gilla läget och ta det som en man. Yes Sir!!


JAG GLÖMMER ALDRIG dagen i juni 2007 då min chef på Göteborgs Posten tillkännager att jag inte längre får arbeta där p g a LAS. Tidningen hade satt i system att aldrig ha folk anställda såpass länge att de enligt lag var tvungna att anställa dem. Han tyckte själv det var tråkigt eftersom han trivdes och var nöjd med mig som medarbetare. Men han hade ingen beslutandemakt i ärendet så… tyvärr. 
    Under tiden som begravningssångare anlitade jag en ekonomisk förening som jag betalade c:a 8% av arvodet för att sköta mina papper. Grafiska facket tvistade om jag var egenföretagare. Jag frågade ekonomiska föreningen om det och de svarade att nej, det var jag inte. Snarare var jag egenanställd. Den förklaringen accepterade inte facket. Samma dag som jag slutade på GP den 25 juni ansökte jag om A-kassa. De gav mig avslag eftersom de ansåg att jag var egenföretagare. Vid det laget hade jag arbetat som begravningssångare under tre års tid. Det var före jag började arbeta på GP och hade då egentligen rätt till ersättning om man ska tolka reglerna rätt.
     
Som om det inte räckte så kom, några dagar senare, min fru fram till mig och lät meddela att hon skulle flytta och ta barnen med sig. Jag måste ha gapat så att jag såg ut som en av tunlarna till Hallandsåsen. Samtidigt orkade jag inte säga ett ord.  Jag var helt mentalt orkeslös efter dusterna med socialarbetarna och den påtvingade sejouren med Kungsbacka vuxenpsykiatri. Jag hade ärr av upplevelserna och min vilja att sätta ner foten och slå näven i bordet var totalt obefintliga.

– Låter det okej för dig? frågade hon

– Alltså… jag orkar inte ens kommentera det, gör som du vill… svarade jag helt matt av chocken.

– Jo, det är så att jag stått i kö för en fyra och nu har jag fått en, fortsatte hon med ett stänk av oskuld i sin röst. Kanhända för att jag inte skulle få för mig att hon planerat detta sedan en lång tid tillbaks. Hon hade i hemlighet ställt sig i bostadskön i Kungsbacka utan att meddela mig. Men när jag tänker efter så hade det nog inte spelat någon roll då hon ändå gjort som hon ville.

Alltså, tre tuffa dråpslag inom loppet av en ynka vecka. Det var bara för mycket. Kvar blev jag ensam med en fyrarummare jag, för det första, aldrig velat ha med en hyra uppåt 7.500 kr i månaden samt avbetalning på en bil vi nyss köpt. Jag balanserade på en slank och tunn lina här. Kvickt som attan såg hon till att börja jobba och satte minstingen på förskola. De båda andra barnen gick redan i skola. Helt plötsligt gick det att arbeta. Jisses, så fort det går bara man vill och inte sitter och tjurar. 

När hon en tid senare dessutom begärde att jag skulle betala underhåll visste jag att jag stod inför en ekonomisk bankrutt. Jag fann mig i den för män så typiska situationen: hon tar beslutet att både ta barnen med sig, skilja sig och flytta men det är jag som ska stå för pengarna. Dessa fanns helt enkelt inte hur gärna jag än hade velat. Det hjälpte inte att jag framförde att jag betalade på hennes önskelägenhet och önskebil och att det tog merparten av vad jag tjänade. Jag förstod att jag måste göra mig av med fyrarummaren. För mig skulle en etta räcka gott och väl. Jag jobbade som bilburet tidningsbud med en lön långt under det jag haft innan. Som väl var kunde jag fortfarande dryga ut inkomsten med begravningsuppdragen. Hade jag inte det så hade jag gjort en störtdykning och förmodligen blivit hemlös eller liknande. Tror att en hel del av problemet med hemlöshet har liknande bakgrund. Samhället har gett beräknande kvinnor incitament för att hålla män på mattan. Utåt sett har de ständig patent på offerrollen.

TIDEN EFTERÅT var rena mardrömmen för mig. Det var tyst som i en grav. Jag som i min sturskhet kaxigt och självsäkert trott mig kapabel att rida ut stormen fann mig förtvivlad och förskräckt. Jag mådde allt sämre och fick, för vilken gång i ordningen, återigen söka upp en psykolog. Jag hade anlitat sådana flera gånger tidigare under mitt äktenskap. Oftast kom det på hennes inrådan eftersom det ju, enligt henne, var mitt fel att vårt äktenskap inte fungerade. Okej, man ska aldrig hålla sig själv för vis och bangen att inte pröva har jag alltid resonerat så jag antog utmaningen och gick till psykolog. Alltid bättre än att göra inget alls. Efter samtalen hoppade jag upp i luften och klickade ihop hälarna som Stina Dabrowski efter kändisintervjuerna. Då jag kom hem glädjestrålande och skuttande blev jag nerskjuten av min fru som gav mig en bredsida så det kändes. Orsak: oklar - som vanligt. Hela tiden projicerade hon skulden på mig för allt möjligt och menade att jag behövde söka ännu mer hjälp. Jag ringde själavårdare, åkte till lärare i ämnet utan resultat. Jag gick till mansjourer och psykologer och gud vet allt jag kom på för att blidka henne. 

Slutligen insåg jag att jag även gick för… henne… 

Den som egentligen skulle ha behövt göra det var… hon. Hennes lakoniska svar blev att "hon inte var den som var sjuk utan jag var den sjuke i vårt förhållande". End of story. Att det, om det nu varit så,  handlat om att hon varit bidragande till mitt tillstånd, ville hon inte ens kännas vid. Så jag fick fortsätta att bära dubbla bördor och betala för dem i form av läkararvode också. Så fort jag behövde någon att prata med och vände mig till henne för stöd svarade hon bara:

– Jag är ingen psykolog, du får vända dig till en sådan om du behöver hjälp. 

Helvetet på jorden måste vara ensamhet mitt i tvåsamheten. För mig var det min vardag. Sökte hjälp från annat håll än henne gjorde jag under resten av vårt äktenskap. Jag blev tillrättavisad från kyrkligt håll. Man sa att jag inte skulle dryfta privata angelägenheter om mig och min fru. Allt var ju bara ett desperat rop på hjälp men dessa tjockskallar fattade aldrig det. Vart skulle jag då vända mig??? – Gud! blev det lakoniska, men ack så förväntade, svaret. Min gudsrelation var och är i stora delen så att min Gud känns aningen frånvarande och tyst, som om han hängt upp en skylt där det står "På semester - återkommer snart".  Jag har fått flera kiloton av förklaringar på varför det är på det viset. Men de enda dessa förklaringar skyddar är de som gett dem själva. Mig har de, i ärlighetens namn, inte gett så mycket. Jag har med tiden vant mig vid att få "icke-svar" av folk som är för bekväma för att vilja sträcka ut en hjälpande hand. Krisar det så står du som regel där ensam. Hjälpsamheten i frikyrkoförsamlingar är kosmetisk och tjänar mest till att upprätthålla en image av sann barmhärtighet. Den är sällan redo att gå den där "extra milen".

SLUTLIGEN fick jag byta lägenhet mot en billigare (– pust!). Drog en djup suck av lättnad. Mitt liv började sakta att spira på nytt, inte i rasande fart men ändå. Visserligen fick jag bara ha barnen en och en på helgerna. Det innebar att jag bara träffade en av dem var tredje helg. Äldste sonen trotsade sin mor och började komma ändå på slutet trots att det inte var "hans tur". Under den här tiden slet jag ut mina knän som tidningsbud. 
    Bakgrunden till detta är så typisk för henne men förtjänar ändå (om ni förlåter ännu en upprepning) att jag berättar den. Jag fick ett telefonsamtal av min ex-fru då jag ännu hade bilen. Hon ville ha bilen direkt. Hon skulle ut och handla. Jag förklarade att jag tagit två insomningstabletter. Det spelade ingen roll, sa hon. Hon skulle ha bilen. Jag erbjöd henne att hämta den av samma skäl jag framfört innan. Sa till henne att komma upp och hämta nycklarna. Hon satte ner foten och krävde att jag skulle komma. Så… jag, min idiot, sätter mig i bilen och hoppas att inte tabletterna ska kicka in. Det gör de tyvärr strax efter jag startat och jag höll på att köra ihjäl mig. Bilen kraschar och jag lyckas mot alla odds köra tillbaks den på fälgarna och parkera den vid min hyreslägenhet. Bromsledningen måste dessutom ha gått då jag kanade emot en trottoar.

EFTERÅT fick jag börja som springande trappbud. Fysiskt krävande men det fina i kråksången är att jag går ner 17 kilo på två månader. Tänkte att det här vill jag fortsätta med. Då slår en 24 år gammal skada från en oplanerad cykelsemester på 130 mil sommaren 1984 upp igen och jag förmår knappt gå i trappor längre. Trots upprepade och påkallade försök från Försäkringskassan fungerade det inte längre. Jag blev sjukskriven med allt av stigma det innebar under Alliansregeringens vakande skugga och förutfattade meningar om oss sjuka. Detta innebar dessutom att jag inte längre förmådde betala underhållet utan fick begära dispans. Betalade endast en mindre summa av det. Med tiden ökade den tills att den var uppe i över etthundratusen kronor. Jag som nästan aldrig haft en skuld i mitt liv! Jag fick klara mig på existensminimum. Stod ofta vid extraprishyllan på Hemköp i Kungsbacka och fyndade tillsammans med pensionärerna. Vid den här tiden hade exet en kader av folk som kom till henne med allt hon kunde tänkas behöva, möbler, mat, kläder, ja allt! Barnen fick dessutom en dator.


EFTER DRYGT ETT ÅR som singel började jag vara på dejtingsajter varav en var kristen. Sjunde Himlen hette den. Ett mer passande namn torde ha varit Sjunde Madrasserade Cellen eller Sjunde Sjukhuset. Misstänksamheten där var så stor att man knappt kunde göra ett inlägg utan ha en pöbel efter sig redo att rulla en i tjära och fjädrar. Det var mycket, mycket trasiga människor som härbärgerade där. Skrev jag "Sol" tolkade de det som "Måne", skrev jag "Dag" tolkade de det som "Natt". Alla hade de Misslyckandets Grå Rasterfilter framför ögonen. Alla rådfrågade de sina skelett i garderoberna. Utslaget borde varit givet men det tog mig en stund för att fatta hur saker och ting låg till. Sajten var ett tillhåll för de "dumpade". Vad värre är så hade de också anammat den identiteten.

   Borde egentligen ha besparat mig den besvikelsen. Jag var inte redo för ett förhållande men hade inte gett upp på kärleken ännu. Hade ett och ett halvt sådant förhållande med, skulle det visa sig, oerhört trasiga kvinnor. De, om några, borde hellre ha sökt terapi än en ny man. Båda två hade en historia av misshandel, den ena från sin far, den andra från en pojkvän och far till gemensamma dottern. Detta sipprade ut mellan raderna trots deras stoiska förnekande av det och intygande om att de "gått vidare" med sina liv. Den man ljuger mest för är ofta sig själv.

Dejting världen är minst sagt märklig. Människor ställer upp som i en postorderkatalog för försäljning eller ett CV på AF. När man kikade på profilerna fann man genomgående en redan accepterad och mycket tillämpad mall:
  • Alla var sportiga, vid god vigör och kondition. Tränade regelbundet. Bulder i trikå där de svettas på gymmet eller joggar ute i det fria.
  • På fest, omgivna av välsminkade vänner och med vinglas i handen (givetvis inte en flaska Koskenkorva vilket kanske varit närmare sanningen)
  • De var spirituella och andliga fast mera inom New Age relaterade former som helaing, kristaller aromterapier etc. Kristen är ju sååååå ute. En jag dejtade var även häxa och synsk och vågade aldrig sova utan lampan tänd om natten eftersom andarna alltid hade ärenden till henne.(!)
  • Hade alltid en vrålsnygg och hypermejkad porträttbild som lockbete. In real life tedde de sig som en fågel efter att den flugit in i en vindruta.
  • Sedan kom en aldrig sinande lång lista på kraven på mannen de var ute efter. I utbyte mot en sådan fantastisk individ som de utmålat sig som ville de ju naturligtvis ha något lika fantastiskt i gengäld. Kraven tedde sig lika orealistiska som en del platsannonser på AF:s hemsida om "bollar i luften" och "stresstålighet", "tajta deadlines" m.m.

Jag kom ganska snabbt underfund med att de flesta av dem kom från mer eller mindre totalhavererade förhållanden. Istället för att vänta och sortera sitt eget bagage skyndade de sig in i ett nytt förhållande som de med all sannolikhet skulle krascha. För allt som skett är ju någon-annans-fel, eller hur?!? Som jag med åren kommit att upptäcka är detta ett stående tema hos de flesta kvinnor idag. Någon har gjort dem illa och de hade inte ett uns av ansvar i det. Åtminstone är det den finstilta texten i deras livsberättelse. Givetvis fiskar de efter sympati och medlidande samt kanske någon som kan hjälpa till att sköta amorteringarna på villan och bilen.


ÄR DET NÅGOT jag tagit med mig av lärdomar angående äktenskap och parförhållanden på seriös nivå är det detta: 
    Prästen läser från Bibeln att "… och de tu ska vara ett kött". Som jag förstått det innebär detta att du går mot din egen både symboliskt och kanske bokstavliga död om du vill ha ett långt, fungerande äktenskap under din livstid. Jesus talade själv om att "ifall inte vetekornet faller till jorden och dör, så förblir det ett ensamt korn". Min parafras eller egentolkning på det i det här sammanhanget är – du kan leva ett singelliv som gift eller sambo. Du kan leva ut dina själviska begär och egoism till max. Men i slutändan kommer du att finna dig - ensam. 
    Detta är fallet med många icke-fungerande äktenskap - alla vill leva ut just sina begär och lustar. I kyrkan beskrev man detta som att leva efter "sitt kött". – "Känner jag för det så gör jag det" principen. I förlängningen blir det ohållbart. 

FINNS DET något som är garanterat så är det att fungerande parförhållanden är fulla av kompromisser och försakelser. Då du går in i något sådant så går du till din egen… död. Du ska smälta ihop och bli ett med en annan människa. Du har en ny medspelare i hockeykedjan. Ska ni kunna nå till målet är det viktigt att ni samspelar. Ibland tar hon initiativet, andra gånger är det du som för pucken. 
Är du inte beredd på det, fortsätt då hellre att vara singel och hellre ha tillfälliga förbindelser. Annars gör du bara illa en annan i Guds ögon dyrbar människa. 
Det är inte bara ett snyggt ansikte, ett par snygga kvinnoben, fina bröst och ett kvinnokön du har bredvid dig. Det är en individ av kött och blod med känslor och framtidsdrömmar. DU ska göra allt som står i din makt att hjälpa henne nå dem. Du ska sörja för att hon mår så bra hon bara kan göra. Sårar du henne så gör du ett övergrepp på en Guds skapelse och du kommer att få stå till svars för det. Märk mina ord. Du har i henne fått ett förvaltaransvar från Gud. Som i liknelsen om de som fick ett, fem och tio pund att förvalta och se till att det växte, så är det med ditt ansvar inför din kvinna. Det kommer en dag då du får en fråga av vår Herre om vad du gjorde med pundet, din kvinna. Vad blir då ditt svar?

Detta är orsaken till att mitt och min exfrus äktenskap inte fungerade. Ovilja till kompromisser och att lägga ner sina egenintressen för en annans väl. En väg och en vilja. Utan ordningar blir det kaos.

GICK UNDER DEN HÄR TIDEN igenom en del märkliga förhållanden med människor som varit med om kraftig beskjutning under sina liv. Lika märkligt var att de så gott som ständigt projicerade skulden på männen i sina liv. Jag hade redan varit med om detta och ville inte företa mig en ny resa. I samma veva dog en kompis jag fått förnyad kontakt med på Facebook bara knall och fall. Jag ringer hem till hans änka och beklagar sorgen. Vi kom överens om att höras av men det dröjde fyra månader innan något hände. Då började vi samtala med varandra ibland flera timmar i sträck. Slutligen fick jag genom en gemensam bekant ett erbjudande om att komma upp till Uppsala och provarbeta på en tidning. Samtidigt skulle jag hjälpa Helena, som kompisens änka heter, att reparera ett hus hon ville sälja då hon inte längre hade råd att bo kvar där. Jag skruvade och slipade och hade mig men det blev fixat.

TIDEN INNAN hade jag samtalat med en psykolog för vilken gång i ordningen vet jag inte. Efter några veckors samtal sa han en överraskande sak till mig.
– Ingemar, vet du vad jag tror? Du borde flytta bort en bit härifrån. Kanske i närhet till barnen. För vet du vad jag tror? Du håller på att dö av TRISTESS!!
Det var helt sant. Jag hade tiden innan brottats emot självmordstankar rejält. Jag hade knappt några vänner, fick inte mer än folk man kunde morsa på på gatan. Till och med bjuda hem på fika eller mat men mer blev det inte. Jag hade alltså bott där i tolv långa år och knappt fått några vänner alls. Tiden efteråt skulle ju vara en tid av helande men den grumlades av allt häftigare gräl som ju slutade i skilsmässa.

Hursomhelst åkte jag upp och provjobbade. Fick sedan anställning på tidningen. Under tiden så uppstod känslor mellan mig och kompisens änka. Hon började få känslor och jag var (förståeligt nog) paniskt rädd för alla former av stadiga relationer. Så skadad var jag att jag grät när hon förklarade att hon ville ha ett förhållande. Det tog lång tid innan jag tordes lita på att det inte fanns några dolda agendor eller fällor. Jag är en man som ger allt. Det gäller även i förhållanden. Därför tar jag seriöst på det och intygade det för henne. Jag manade henne att tänka sig för innan hon stampade ner gaspedalen. Jag förklarade att jag inte ville göra illa ännu en kvinna om så av misstag. Ville få ett slut på mina konflikter med det andra könet - för gott. Hon gav mig en vettig förklaring och intygade på heder och samvete att hon inte hade några dolda agendor eller själviska motiv. Själv var jag öppen om mitt bagage och varnade att det kunde ha konsekvenser för oss båda. Hon godtog det med stoiskt lugn. När hon bekände sina känslor visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag var helt ställd. Hon hade ju intygat för mig att hon bara ville vara kompis och jag accepterade det. 

SAKTA MEN SÄKERT växte känslorna och efter några månader förlovade vi oss. Hon är den diametralt raka motsatsen till min förra fru och precis den typ av kvinna jag behövt – länge. Jag brukar säga att jag önskar vi hade träffats för länge sedan. Hon stämmer helt och hållet med den typ av kvinna jag och mina kompisar satt och målade upp som önskebild på mitt pojkrum. Hon har i alla fall hjälpt mig på fötter och fått mig att släppa mycket av det som varit. Jag har börjat tömma min resväska smutsplagg efter smutsplagg. Det krävdes dock en riktig kvinna för den uppgiften, inte ett omoget barn.

Min underbara fru, Helena, utan vilken jag inte vore någonting.

Min underbara, vackra och framförallt glada fru, Helena. Jag vore inget utan henne. Det smärtade att flytta ifrån barnen men jag vet att jag skulle dö om jag stannade kvar i Kungsbacka. Idag bor min dotter Denise hos mig och utbildar sig till sjuksköterska. Hon var 7 år vid skilsmässan. Hon fyller 18 nu i december. Har i alla fall fått pröva att vara pappa för henne - på riktigt! Vi har idag en kontakt vi aldrig innan haft och jag är så glad över det.

ALLT VAR FRID OCH FRÖJD ända tills nästa trauma inträffade. Min yngsta son kom på besök. Han var sprallig och vi lekte en hel del. En sak jag inte gillade var att han slog mig allt han kunde  i baken. Naturligtvis sa jag att det gjorde ont men tydligen inte så han fattade det. Slutligen sa jag ifrån ordentligt men ändå fattade han inte vad det var. Slutligen gav jag honom två slag i stjärten så han skulle förstå. Han grät och jag ångrade mig snabbt och bad om förlåt. Vi umgicks sedan och han lärde sig simma under vistelsen hos oss. På skolan han gick hade man en princip att så fort ett bråk uppstod tog man in dem och fick dem att prata ut. När sedan allt var frid och fröjd frågade de Liam om han hade något annat på hjärtat. Han sa att pappa "nästan slagit ihjäl honom och att han inte velat umgås eller leka med honom efteråt". Okej. Jag förstod att snart är karusellen igång igen och jag fick alla rätt på den punkten. Jag blev polisanmäld ännu en gång och skulle sedan infinna mig hos Barn, ungdoms och familjeenheten pi Kungsbacka kommun. Det dröjde inte länge förrän samma cirkus återigen var igång lika vindögd och kategoriskt fördömande som den förra.

Där satt jag och fick ta emot smäll på smäll av socionomer och socialarbetare. Idiotförklarad är ett understatement. Mitt ex fortsatte, efter en ny vända, att hävda hon var "rädd" för mig. Hon hade alltid varit det bekände hon. Detta trots att under vår sista tid var det hon som gick ut hårt mot mig och barnen. Hon skällde och skrek och levde håle så jag fick gå ut ständigt och jämnt. Ändå var det de attribut hon tillskrev mig så jag fick försvara mig mot egenskaper jag aldrig hade (!?!).


Men hon blev TRODD. Vad än jag sa negligerades och förminskades fullständigt. Rädd – trots att jag bor femtio mil från henne och inte alls hade någon som helst kontakt med henne annat än högst en, två gånger per år. Min ambition att fullfölja någon vendetta var helt obefintlig. Det visade sig att hon använde hela situationen att utmåla mig som fruktansvärd ja,  rent diabolisk. Jag sa helt sanningsenligt att jag inte kände igen mig i berättelsen. Fick till svar att hon ju hade sagt det. Så då måste det ju finnas en sanning i det, eller hur?? Sådär fick jag kämpa. Som väl var hade jag med mig min fru som fick tillbakavisa de värsta delarna och lögnerna. Men tro inte att de gav upp fördenskull, nej, de fortsatte smutskastningen. Ammunitionen kom från min mycket uppskrämda ex-fru som tillkännagav att hon inte vågade träffa mig då hon "var så rädd för mig". Jag funderade om det var samma kvinna jag fått hålla stången då hon var så på mig och grälsjuk? Vad hade hänt? Jag hade ju inte träffat henne på flera herrans år. Varför denna förvridna story??? Jag hade uppenbarligen slagit henne och barnen flera gånger. Jag sade socialarbetarna att om det stämde då ville jag begära att de satte in mig bakom lås och bom och helst slängde nyckeln efteråt.

Det funkade inte. Faktum var att ingenting jag sade hade någon som helst giltighet eller verkan på dem. Jag var precis den som min fru målat ut mig som. Detta står även att läsa i handlingarna trots att de lovade att så inte skulle ske. Var gång jag får ett kuvert från Kungsbacka kommun får jag en drypa av hur våldsbenägen och hemsk jag varit.

Dessutom levde och lever jag, som redan beskrivit, i ett harmoniskt äktenskap med en ny kvinna i mitt liv som ger mig kärlek och support, precis som ett äktenskap egentligen ska fungera. Däremot pågick det en konflikt mellan henne och min äldste son med fysiska konfrontationer och krossande av porslin m.m. som hon förmodligen projicerade på mig. Men… som jag redan sagt… jag tar mig för pannan… blev hon trodd. De svalde inte bara betet utan lina, flöte metspö och hela gubben med fiskarstövlarna!! Jag behandlades som om jag var på tillfällig permis från Hallanstalten. Fick inte komma hem och hälsa på barnen utan fick sova i vårkylan ute på en parkering. En annan gång hade jag med mig ett tält. Fick inte närvara vid min dotters födelsedag då jag hade bilen fullastad med presenter och julklappar. Tvingades lämna dem i receptionen hos Familje och ungdomsenheten på Kungsbacka kommun. Två gånger reste jag 2x50 mil från Uppsala till Kungsbacka för att bli utskälld av en socionom som menade sig fatta vad för slags man jag var.

Efterspelet var att alla mina barn fått gå till barnpsykiatrin av vilka två av dem idag har psykiska problem. Den äldste sonen har det värst och gå på tunga mediciner. Det har tagit det senfärdiga landstinget tio hela år att sätta en diagnos på honom (!?!). Han har inget jobb p g a starka ångestattacker utan han får förlita sig på socialen. Jag var inte pigg på att skicka barnen till psykiatrin men bodde då femtio mil därifrån. Jag har dessutom fått medhåll av folk som jobbar inom psykiatrin.

– Det är på tok för tidigt
, säger de, att utsätta barn för sådant. 

Min dotter är den enda som vägrade och inte heller har sådana men som mina pojkar fått. Initiativet var helt och hållet mitt ex. Även om jag hade synpunkter på det eftersom jag själv haft med psykiatrin att göra så drev hon igenom det. Det blir alltid som hon vill. Hon är den enda som inte gått med på att gå till psykolog men som troligtvis behövt det mest av oss alla.

När hon sedan skulle fostra yngste sonen hotade hon bl a honom ständigt med att hon skulle resa bort och lämna honom. Detta fick honom i fullständig panik den tid då hon började dejta den man hon idag bor tillsammans med. Liam ringde, grät hysteriskt i luren och frågade om jag trodde hon lämnat honom. Detta är inget annat än utstuderad psykisk misshandel. Det funkade inte på Tim, den äldste sonen och det gjorde inte heller det på honom. Men tro för allt i världen inte att hon tar det på sig själv. Nej, det är han som inte är ordentligt uppfostrad. Så idag utfärdar hon, med benäget bistånd av sin brittiske pojkvän som är van vid de engelska uppfostringsreglerna, att utfärda utegångsförbud och andra straff. Liams inre försvar har varit så nedbrutet att han haft anorexia och självskadebeteende. Men ingen som helst självrannsakan från hennes sida. Det som sker har ingen orsak i hennes personlighetsdrag eller sätt. Men jag borde ju veta att någon sådan rannsakan kommer att……… dröja.

JAG ÄR IDAG så glad över att äntligen få leva i ett harmoniskt och fungerande äktenskap. Ändå har mitt ex sökt styra över mig  och på nytt få kontroll – via barnen då de bott hos mig vid olika tillfällen. Jag har fått höra att jag inte hörsammat deras behov, bla, bla, bla. I grund och botten ser hon sig som den bättre föräldern av oss två. Det har hon alltid gjort. Jag kommer inte i närheten av henne då det gäller det. Punkt slut.
    Så fort de bott hos mig har hon, nästan maniskt, haft daglig kommunikation med dem och noggrant förhört sig om förhållandena. Det har blivit så att de talat med henne om saker som handlat om dem och mig och om förhållanden här i Björklinge. Sedan har hon agerat ombud och sprättat mig på näsan för det, viss om att hon ännu har ett övertag och kan utöva inflytande över mig som om jag vore en kastrerad eunuck i hennes hov. 
   Hon har sett till att behålla navelsträngen intakt, kontrollen och beroendet av och inflytandet från henne över dem likaså. I fallet med min äldste son så finns en del av orsaken till att det nära nog totalt passiviserat honom. Att få ett jobb och börja ta ansvar för sig själv hade för honom varit nyckeln till frihet. Men han vet att hon kan fixa allt han behöver, mat och husrum så han behöver inte lyfta ett finger. Det är en osund allians för honom som hindrar honom att börja stå på egna ben och gradvis - bli frisk. För henne innebär det att hon behåller sitt inflytande över honom. Det är vad som tydligen räknas mer än hans välmående. Det är curling slash hoowringförälderns förbannelse.

Detta hackande och felsökande gick så långt att jag i somras, tio år (!!) efter vår skilsmässa, fick lov att ringa henne och påminna henne om att vi båda faktiskt gått vidare. Att jag inte önskade någon mer kontakt med henne utan levde lyckligt sedan sju år tillbaks i ett nytt förhållande – liksom hon. Det fanns inga som helst skäl till att vidmakthålla någon kontakt. Sett utifrån min berättelse så är ju bara det rena absurditeten. Hon har inte ringt sedan dess. Att göra ett sådant telefonsamtal tar emot. Jag vill helst inte gör det men ibland har man inga val då folk tar sig friheter de egentligen inte har rätt till. Ändå förstår jag att hon ringer min dotter och förgiftar hennes sinne på endera måten. Det märks ibland då jag pratar med henne. Det är mycket ord som påminner mig om exets resonemang.


IDAG hoppas jag att få slippa henne även om hon är mina barns mor. Det jag skulle önska mig så här i jultider är ett stort mått av självrannsakan från hennes sida. Gärna också att hon tar och ringer runt till folk hon sårat och ber dem om förlåtelse. Det låter enkelt men är för en del som att lyfta berg. Det som förvånar mig är hur många män jag träffat som varit och är i samma situation som mig. Inte fasen finns det något #MeToo dravel för dem!! Inte något #Timeout, #Tystnad Tagning eller #Sparka Bakut heller. Det är inte en käft som lyfter fram dem. Män ska klara sig själv och tåla litet smällar, gärna så många att de inte orkar resa sig på nytt och få ett ord med i spelet. Samtidigt öser man ut kvasifeministisk bluffstatistik och sockrade stapeldiagram för att hålla dem på mattan och villkorslöst ta på sig hela skulden. Såpass har gynocentrismen fått utbreda sig att den sitter helt ohotad i domstolar och familjerätter och bestämmer över mäns liv. På grund av de rådande klichébilderna över män och stigmat de dagligen utsätts för, så har de inget annat val än att rätta sig i ledet bland tusentals andra män. Extremistkvinnorna har bestämt tonarten i denna dystopiska symfoniorkester. Synd men ack så sant!

onsdag 6 december 2017

Ögonblicksbilder från ett fatalt misslyckat äktenskap – del 3

Efterspelet med incidenten med mig och min äldste son liknar ingenting jag varit med om. Hon anmälde mig direkt till socialtjänsten. De i sin tur anmälde mig till Polisen som standardförfarande. Sedan flyttade hon en tid till sin syster med barnen och bodde där. Idag förstår jag att detta var den anledning hon väntat på under en lång tid och hon använde den för få ett avslut på vår parodi. Efter en tid flyttade hon tillbaks. Jag sa ingenting, jobbade på med mina två jobb medan hon levde sitt vanliga gamla liv utan arbete förstås.

KAFKA RÄTTEGÅNG HOS FAMILJERÄTTEN – Efterspelet som följde liknade ingenting annat än rena Kafkarättegången. Jag blev kapad längs med fotknölarna av en grupp beskäftiga och mycket politiskt korrekta socialarbetare. De omyndigförklarade mig och ansåg mig som olämplig att ta hand om mina barn. Orsak? Jag hade varit deprimerad och ätit medicin för åkomman, något som inte varade länge f.ö. Detta förde min fru fram som skäl att få behålla vårdnaden om barnen. Trots att jag hade ett intyg från Varbergs tingsrätt om att vi hade delad vårdnad och uppfostran tog hon helt över den. Då jag påpekade detta för de närvarande socionomerna blev svaret att det spelar i praktiken ingen roll. Det betyder inte att de ska bo hos mig varannan vecka som jag önskat. Jag ställde en av dem frågan om detta verkligen var "jämlikhet" och fick svaret att det inte finns någon sådan.
En av frågorna, läs anklagelserna var att dagisfräknar och lärare aldrig sett mig lämna av barnen. Detta är i sig en lögn då jag tidigare som arbetslös gjort det. Mitt svar blev:
– Vill du veta varför? Socialarbetaren nickade. – Jo för att vid den tiden befinner jag mig på pendel på väg till mitt arbete på Göteborgs Posten - för - någon måste ju dra in pengarna! Man lever inte på luft allena. Hon vill ju inte arbeta. Det kan du fråga henne om själv om du tvivlar på mitt svar…
Trots detta svar kom hon tillbaks till samma påstående. Jag sa att jag redan besvarat frågan. Trots det dristade hon sig en tredje gång att föra fram samma påstående.

KONTENTAN var att jag skulle inte ha ingripit utan, hör och häpna, låtit min son misshandla min fru. Ja, du läste rätt, det är inget fel på dina ögon min vän. De försökte rättfärdiga ett sådant handlande men kom aldrig till några vettiga konklusioner eller tillvägagångssätt. 
Till saken hör att tiden innan hade sonen och hustrun grälat, tjafsat och konfronterat varandra 24/7. När hon frågade varför jag inte gjorde något svarade jag helt sanningsenligt att jag var bränd. Så fort jag försökte slutade det med att jag fick båda emot mig. Tro mig då jag säger att jag inte kunde låta bli vid vissa situationer då saker och ting gick för långt. Resultatet blev alltid detsamma, jag drog alltid det kortaste strået.
   Hon hade helt och hållet undergrävt min roll som förälder genom att negligera den totalt inför barnen. Mitt ord vägde ingenting innanför hemmets väggar. Att ingripa var för mig att sätta svansen i rävsaxen. Jag försökte men min lösning var att bonda mer med sonen. Det funkade alltid, dock inte utan gnissel. För mycket uppmärksamhet mellan oss renderade alltid kritik och sura miner från henne. Hon var som en urtavla med visarna neråt, konstant ställd på tjugo-i-åtta.

Vid flera tillfällen kränkte hon något av barnen och kallade det för "Skitunge". Jag kände mig manad att ingripa och sa att hon gärna fick bli arg men aldrig kränka dem. Hon medgav sitt felsteg men det dröjde bara c:a två veckor så var hon där igen. Hon var den odisputabla mamman som hade alla rätta kvalifikationer för att vara en äkta förälder. I hennes närvaro kände jag mig alltmer som ett neutrum, ett "det". Jag funderade vad jag egentligen var för henne eftersom hon gick ut så hårt mot mig och ständigt var sur och irriterad. Det kom ett slentrianmässigt: 
– "… för att… ehhh…… jag älskar dig". 
– "Okej, men håll med om att du har rätt egendomligt sätt att visa det på", blev mitt svar. Sedan kom en stund av självrannsakan från hennes sida men den varade kanske en vecka tops.

Touren med Familjerätten slutade med att jag blev tvungen att genomgå en psykisk undersökning. Mellan tummen och pekfingret kan jag anta att min frus vittnesmål om "min dåliga psykiska konstitution" var bidragande till beslutet. Ja, jag vet, det är absurt, men jag var och är inte rädd för psykiatrin. Hon var ju redan delvis ansvarig för att jag haft kontakt med dem flertalet gånger innan detta hände. Alternativet var att bli polisanmäld. 

Jag började med att samtala med överläkaren i psykiatri på Kungsbacka psykiatrin. Det som sker kan tjäna som beskrivning på hur läget är idag med trenddiagnoser som adhd osv. Efter inte ens en halvtimmes samtal kommer hon med påståendet att jag är bipolär. Detta utan minsta tanke på att det skulle kunna uppfattas som en dom. Jag får en liten skrift om just bipolär sjukdom som jag tar med mig hem och läser. Jag har dörren öppen till att det kan vara sant och att det isåfall skulle kunna tjäna som hjälp för mig personligen. Emellertid läste jag boken och fick där se att innan man utfärdade ett sådant påstående som överläkaren gjort skulle det föregås av grundliga, långtgående och noggranna undersökningar. Hon hade fixat det på c:a 25 minuter (!!!). Vidare stod där orsaken varför man skulle det – "Detta för att patienten inte skulle uppleva sig stigmatiserad". Detta var exakt vad jag gjorde. Så fort jag kände mig glad så kom tanken; 
– "Tänk om jag har ett 'skov' just nu? Att det är därför jag är glad? Det innebär ju att jag snart kommer att göra en djupdykning… hjälp! Bäst att vara sparsam med glädjen…"
Jag blev tilldelad en psykolog som tillämpande en egendomlig variant av kognitiv beteende terapi. Så märklig var den att han gav mig läxa att förändra beteenden som jag haft sedan barnsben. Sedan blev han förargad för att jag inte fixat det – på en vecka (!!). Slutligen blev jag så förbannad på honom att jag helt sonika bad honom fara åt helvete och drämde igen dörren så gångjärnen borde ha lossnat. Jag avskyr sådana självpåtagna charlataner som leker och spelar magistral med folks elände. Tyvärr verkar landstinget fullt av dem. Det är därför du får betala om du ska ha riktig och konkret hjälp idag. Slagget från psykologutbildningarna hamnar hos landstinget tror jag. Att söka psykologhjälp idag är som att spela på tombolahjulet - ibland men bara ibland, träffar du rätt.  Större delen av tiden får du nitlott. 

Min förste psykolog, Mattias Klawitter, inskärpte för mig vikten med att jag var med helt och hållet på terapin. Om det inte synkade eller relationen fungerade mellan mig och psykologen så riskerade detta att terapin inte skulle fungera överhuvudtaget. Jag har haft hans ord som ett rättesnöre och intyg över att jag inte ska nöja mig med vad som helst då det gäller terapeuter och psykologer. Detta har varit till stor hjälp för mig.

Slutligen konfronterade jag överläkaren. Hon reagerade med att söka skita mig på näsan med att hon minsann varit överläkare i psykiatri i över 18 år och minsann visste att skilja på äpplen och päron.
– Okej… men var är mina skov då? Mina hyperaktiva perioder? Jag är ju mestadels deprimerad och har varit så sedan barndomen. Jag hade med glädje haft ett sådant "skov" om du frågar mig. Det du säger upplever jag inte stämmer in på mig. Jag säger inte det av trotsighet. Jag skulle acceptera det du säger om jag upplevde att det rimmar med mitt inre liv och problematiken. Nu gör jag inte det.
Hon försökte slingra sig med att det fanns varianter och olika nivåer av bipolär sjukdom. När jag bad henne förklara det fann jag inget som stämde in på mig och jag sa dessutom det. Hon såg ut som om jag dragit ner brallorna och bajsat på hennes skrivbord. Det hela slutade med att jag friskskrevs efter samtalet i slutet av maj 2008. så fort någon ifrågasatt min psykiska konstitution har jag svarat med detta. Tro mig då jag säger att mitt förstånd ifrågasatts många gånger av socialarbetare, socionomer och annat "löst folk".

FÖRNEDRING nummer 2 kom i form av en mansgrupp jag blev ombedd att kontakta. De hade hela historien på det torra och, visade det sig, hade också de på förhand dömt mig. Jag och en av dessa "män" sitter mitt emot varandra och resonerar. Jag får redogöra för skeendet med min son och märker att jag haft mer utbyte om jag pratade med en masonitskiva. Slutligen bad han mig att gripa om hans hals på det sätt jag gjorde på min äldste son. Jag kände att detta var som att hälla salt i sår som redan var vidöppna. Att upprepa det och sedan få ytterligare en säck med förebråelser är inte min kopp thé. Jag anade på förhand, utifrån det samtal vi redan hade, vartåt vinden blåste. Killen var det man idag skulle kalla en "ManGina" alltså en kombination av man och kvinnligt könsorgan. En kille utan "stake" helt enkelt. En genomfeminiserad man med totalt gynocentriska värderingar.

Tiden som följde var jag totalt golvad. Det hjälpte inte att jag var med i någon kyrka. 

Fick så gott som aldrig någon hjälp från frikyrkan. Det var bara en diakon med polskt ursprung som reagerade då jag en dag kom till kyrkan i kvarteret och sa att jag har en akut dödslängtan. Han beordrade mig att komma följande dag. Fäste sedan ögonen i mig och sa: 

– Och under tiden gör du inget dumt, förstått!?

Dessförinnan hade jag kontaktat Pingstförsamligen jag var med i. Pastorn där ville ha hjälp av en medarbetare innan han gjorde något. Medarbetaren han föreslog hade jag noll förtroende för sedan innan. Så jag sa nej till henne vilket fick till följd att ingenting hände. Jag föreslog en annan som jag hjälpt till med sång och musik tillsammans med. Hon föll inte honom på läppen. Så allt drog ut och han hörde aldrig av sig mer. Ibland suckar jag över hur mycket verksamhet det är inom frikyrkan jämfört med konkret handlingskraft.

Diakonen i Svenska kyrkan hade en uttänkt strategi och handlingar med instruktioner för hur man skulle ta sig upp ur knipan man hamnat i. Sakta började jag resa på mig. Hans namn är Bogdan vilket i sig är intressant då det betyder "Guds Väg", vilket var exakt vad det handlade om.

FORTS FÖLJER i del 4

Ögonblicksbilder från ett fatalt misslyckat äktenskap – del 2

Vi flyttade ner till Fjärås 1998 efter påtryckningar både från henne och svärföräldrarna. Själv ville jag flytta upp eftersom jag inte kände en kotte där nere. Jo, kanske en del rätt ytligt, inte mer. Jag själv ville upp och stod på mig. Jag fick som svar att om jag inte flyttade ner med henne skulle hon skilja sig från mig och ta vår son Tim med sig. När sedan svärfar uttryckte hur bra det var att jag beslutat mig för att flytta ner sa jag till honom:
– Vad har jag för val? Hon hotar ju med att skilja sig om jag inte gör det… så…– Nu har hon börjat igen på samma sätt…
Det var orden han till sin fru då vi kom tillbaks från promenaden där vi dryftat detta. Det ledde inte till någonting annat än ett konstaterande, Förstod dock på honom att det inte var första gången som hon kört med liknande stil. Vi kom ner och fick stora löften från dem om att nu skulle de kunna hjälpa oss bättre än när vi bodde "på fel sida" om Sverige. Sett i retrospektiv blev det inte så mycket av med det. Vi hade behövt en frist, kunna gå ut på bio eller kanske en restaurang jag och min fru. Tyvärr blev det ingenting av med det. Vi fick avlösning då dottern Denise föddes men inte så mycket mer. Att bygga upp nya kontaktnät är ganska jobbigt. Jag har gjort det fem gånger nu i mitt liv. Ändå är jag kanske mer social än vad jag trott. Trots att jag efter Livets Ord tyckte det var skönt med ensamhet, lugn och ro då jag kom hem efter jobbet så fick jag en hel del nya bekantskaper. Barnen fick vänner och nya lekkamrater. Det var fullt av ungar då man kom hem. De skickade  t o m in dem på självaste julafton (!!!) Eller då far i huset ville ta sig en grogg så sa han högt och tydligt till ungen att hon väl kunde springa över till oss…

DET VAR bara bråk om allt mellan himmel och jord. Det kunde t ex gälla att jag och sonen spelade för mycket data- och tevespel, något vi gillade oerhört och som jag såg som ett sätt att "bonda" med sonen. Vi skrattade hjärtligt då det skedde. Jag lät honom alltid vinna för att han skulle må bra. Andra gånger var det annat som skavde. Det märkliga att orsaken till hennes frustration oftast hade sitt ursprung i hennes egna felbeslut men hon ville aldrig erkänna eller se det så. Det var någon annan som satt dit henne. Skälen till hennes misslyckande låg i stora delar i att hon aldrig ville ta emot vägledning eller guidning från någon annan människa. När jag redan under tiden i Uppsala uppmuntrade henne att söka en utbildning fick jag som svar att hon var "för dum i huvudet". Bland annat ville hon bli florist. Jag gick samtidigt en datakurs på AMU Center och upptäckte att en av Sveriges få utbildningar fanns just där. Bara ett snack med AF så var det fixat. Jag sa:
– Snart kommer det barn och då är det ju bra om du har en utbildning att falla tillbaks på. Vi befinner ju oss i en universitetsstad så möjligheter finns det överflöd av på den fronten. Satsa! Jag står bakom dig och jobbar tills du är klar.
Till saken hör att vi bodde snorbilligt just då i en kåk med skrattretande låg hyra på dryga tusenlappen per månad. Alla chanser fanns för henne att kunna utbilda sig. Hon fortsatte framhärda i sin uppfattning att hon var dum i huvudet. Hon hade en gymnasieekonom-utbildning i botten och hade med vägledning kunnat vara det på något företag idag med hög lön. Samma respons. Idag ångrar hon nog det bittert. Själv passade jag på att gå en Tryckmedia Utbildning som gav mig fast arbete direkt efteråt. Det arbetade jag med i över tjugo års tid efteråt. The sky is the limit resonerade jag. Jag gick ut som kurstvåa bland folk som arbetat flera år inom branschen dessförinnan.

Den kompromisslöshet, tjurighet och egenvilja hon besatt under lejonparten av vårt tjugoettåriga äktenskap behöll hon hela vägen. Man fick helt enkelt aldrig ifrågasätta hennes val och beslut. Gjorde man det så "bråkade" man med henne. Det var hon som styrde "showen" och det var för mig bara att hänga på. Hon ville vara både mamma och pappa på en och samma gång. Givetvis protesterade jag över det men hade ingen som helst talan. Hon handlade så mycket på kredit att jag två gånger fick betala ut henne. Jag bad henne innerligt och bestämt att riva sönder kreditkortet och skaffa sig ett vanligt bankkort utan kredit. Hon vägrade. Då jag vid ett tillfälle glädjestrålande kom hem med 25.000 kr i netto hade jag en timme senare kvar 500 kr… Hon hade inte sagt ett ord om det. Jag gick ut i min cykelbod och deppade. Hon såg förvånat på mig då hon såg min reaktion som om det var självklart att jag skulle låta henne slösa friskt. Jag stannade där under helgen då jag inte sov vilket jag gjorde på soffan i vardagsrummet. 

SOM OM detta inte räckte så ville hon inte arbeta utan vara hemma med barnen. Jag försökte säga att det nog är många som skulle ha velat vara det men ändå fått jobba för att ro hem ekonomin. Hon höll hårdnackat fast vid sin inställning för kompromisser var aldrig hennes paradgren under vår tid tillsammans. 

Barnen leker på Vetevägen 15 i Fjärås
Sak samma när jag för femtioelfte gången återigen kom på henne att ha handlat på kredit och påtalade det. Då "bråkade jag". Hon bestämde färgen på tapeter, barnens kläder och hela faderullan. Sa jag för omväxlingens skull, till barnen att de skulle plocka upp sina legobitar som låg utspridda över hela golvet, så fick de höra att de inte behövde bry sig om vad jag sa. Så påtalade jag något åt dem fick jag henne emot mig. Så jag backade och jag backade och jag backade. Till slut var det hon som styrde och bestämde. Under den här tiden växte en dödslängtan hos mig. Jag såg till att nå den med kniv och gaffel. Vägde slutligen 160 kg och fick max tio år till att leva av min husläkare. Min lever såg mer ut som en leverpastej. Då vändes även det till en anklagelseakt. Jag brydde mig inte om barnen… (suck!). Ingenstans fanns hon som orsak. Nej, nej, nej, nej. Hon var det närmaste helgonförklarad man kan bli. Fattades bara att hon började gå på vattnet då vi var ute och badade.

EFTER att sonen Liam fötts började hon prata om att han behövde ett eget rum. Jag sa att han kunde dela det med Tim, våran äldste son. Liam lekte ändå nere i vardagsrummet där merparten av hans leksaker fanns. Inom mig förstod jag vartåt detta skulle leda. Hon ville ha en större lägenhet. Vi klarade nätt och jämnt av hyran på trerummaren vi hade. Slutligen kom hon och sa att grannen tvärsöver tänkte flytta. Vi  behövde bara gena fem meter då vi flyttade. Slutligen sa jag att om detta ska fungera så behöver hon börja jobba. Jag krävde detta som villkor och fick ett okej. Vi flyttade över och allt fortsatte som det var innan. Detta gällde även det faktum att hon inte ville arbeta, trots löftet till mig. Under den här tiden började hon prata om att vi behövde en ny större bil. Hon fick som hon ville. Vad jag inte visste var att hon i hemlighet redan börjat söka efter en lägenhet för sig själv och barnen.

Det som jag attraherats och lockats av i början hos henne, sårbarheten, insåg jag efter ett antal år att hon använde som ett vapen för att styra mig dit hon ville. Det är så offer manipulerar sin omgivning till att få sin vilja igenom. De lever på andra människors empatiförmåga. Man frågar sig själv vad man nu har gjort men får inga svar annat än att nu har man gjort dem ledsna. Jag gavs inget vettigt svar på vad det var bara dunkla antydningar. Idag anser jag detta vara rent diabolisk ondska och en förfinad variation av manipulation. Senare under vårt förhållande då jag inte längre gick på finterna blev tonen direkt hätsk och konfrontativ. Då hackade hon på mig för allt möjligt jag inte nådde upp till enligt hennes standards. Dessa var f.ö. sådana hon själv inte uppnådde. Jag gick allt oftare ut till ett cykelförråd hon föreslagit jag skulle inreda. Där hade jag synten och datorn. Där gjorde jag flera låtar och skrev dikter och berättelser. Då kom nästa anledning till att gräla – jag var där för mycket. Återigen, hade hon inget att göra med det. Jag fick bära hennes portion av bördan också. Inget hade någon som helst koppling till hennes beteende. Med tiden ledsnade jag på att käfta emot henne. Efter Livets Ord flydde jag alla former av argumentation och konfrontationer. Orkade helt enkelt inte med sådant. Allra helst inte hemma där jag borde ha en frizon men där var det värst

Jag jobbade under den tiden som vikarie på Göteborgs Posten samt knäckade som begravningssångare åt en begravningsbyrå. Så det gick nätt och jämnt runt. Några excesser var det aldrig tal om. Jag använde aldrig bilen vi hade utan cyklade 1,2 mil dagligen till pendelstationen. När så semestern kom skällde hon ut mig för att vi aldrig hade råd att åka på semester som andra vanliga familjer.
– Du slösar alltid med pengarna! Du sparar aldrig någonting!! Var hennes kommentar.
– Kolla här, sa jag. Mina jeans är tre år gamla, min skjorta fick jag i julklapp av morsan för två år sedan. Strumpor och underkläder är lika gamla. Skorna jag har på mig har jag burit alla årstider under tre års tid nu. Jag köper mig ingenting annat än maten vi behöver. Vad är det jag slösar med? Dessutom har jag dubbla jobb just nu och får dubbel inkomst.
– Du får väl skaffa ett tredje då!!
– Eller så får också du börja arbeta… som du lovade mig. För det är där skon egentligen klämmer. Du vill inte arbeta därför saknar vi inkomst som skulle ha inneburit att vi kunnat ta semester. Men det är du för stolt för att erkänna…
– Du ska alltid bråka… 
För så lät det när hennes idioti ifrågasattes – då bråkade man. Detta förstorade och förvrängde hon till sin fördel när sedan vårdnadstvisten uppstod. Rollerna blev de ombytta då. Jag var den som domderade, skällde och bråkade fastän förhållande egentligen var det motsatta. Jag är till min läggning väldigt lugn och sansad. Brusar sällan upp. Vill helst ha lugn och ro runt omkring. Jag fick dessutom barn under en tid då jag sökte repa mig efter en burnout.

Då kommer hon och säger: 

– Nu ska vi ha barn! 

Jag försöker säga att jag inte är kapabel till att vara den far jag skulle vilja vara i det skick jag då var. 

– Det ordnar sig ska du se! Jag har skippat p-piller nu så nu ska det bli av.

Jag gav henne ett villkor och det var att hon aldrig skulle hålla detta emot mig då jag tydligt och klar deklarerat mitt tillstånd för henne. Gissa hur det lät sedan? Jo, att jag inte tog mitt ansvar som pappa… precis som jag anat.

MED TIDEN började hon öva på den fras som hon kom att använda mer och mer under fortsättningen av vårt förhållande. "Jag och Tim". Det blev till sist "Jag och barnen". Jag var alltså inte inkluderad i den ekvationen, bara den som drog in födan och betalade räkningarna. Den rollen förstärktes alltmer ju längre tiden gick. Jag var inte overksam utan bad folk runt om som var troende att be för vårt förhållande och att det höll på att krackelera ordentligt. Jag kommer från en släkt som inte ger upp eller bangar. Jag tänkte inte göra det nu heller utan trodde med en dåres envishet att allt skulle räta upp sig förr eller senare. I hela tjugoett år höll jag ut innan även jag sakta insåg att sagan var slut.

Grälen som pågick från hennes sida gjorde mig snart så avtänd på att ha någon relation överhuvudtaget med henne. För mig var det bara att ta emot slagen och se till att hålla mig på fötter efteråt, precis som i en boxningsmatch. Så det sexuella samlivet dog sakta ut tills vi inte haft sex på två år (!!!!). Givetvis föll skulden på mig enligt hennes sätt att se det. Att hon ständigt grälade och var i hasorna på mig spelade mindre roll i sammanhanget. Trots detta sökte jag in på en vuxenutbildning där jag läste in gymnasiekompetensen. Fick åtta stycken MVG av tio ämnen.

MEN SÅ kom då den där dagen. Jag minns den så tydligt. Jag och yngsta grabben låg uppe och skulle sova middag. Äldste sonen kom hem och smällde igen dörren efter sig. Han gick direkt till datarummet och började spela dataspel. Han är trött, frustrerad och arg och börjar spela ett spel som går på tid. Detta gjorde honom alltid arg och frustrerad. Nu var han redan preparerad i förväg. Jag ber honom att gå och lägga sig på soffan i vardagsrummet och pusta ut en stund. Sedan ta och läsa läxorna och sen spela dataspel. Han bad mig fara och flyga och sa att han sket i vad jag sa. Viss om att jag skulle få min fru på mig om jag konfronterade honom sökte jag ta det lugnt och vara diplomatisk. Inget hjälpte. En lång tid innan, säkert månader hade präglats av ständiga konfrontationer mellan honom och min fru. De skrek på varandra och domderade. Hon gjorde samma misstag som personalen på BUP visat oss att man inte skulle göra vid ett besök några är innan. Hon är konfrontativ fortfarande idag inte resonerande. Jag visste att allt man behövde göra var att gå bakifrån till honom lägga armarna om honom och sedan föreslå att man t ex skulle gå ut och kicka fotboll eller kasta frisbee. Det finkade alltid. Hon konfronterade och hotade honom då hon hörde honom svära. 
– Jag drar ut strömmen till datorn! Jag drar ut den!! sa hon hela tiden. 
Pisset rann till skallen på grabben som var tretton år vid tillfället. Det enda jag hör är ett himla väsen där nere. När jag väl kommer ner ser jag henne ligga på golvet med korslagda armar och Liam liggande bredvid. Tim sparkar henne och siktar tydligt på huvudet. Det svartnar för ögonen på mig. Jag går dit, tar honom om halsen och klämmer till sedan börjar jag föra ut honom till dörren för att svalka av sig och tänka efter vad han gjort. Jag hinner inte det innan jag blir neddragen av henne som fattat tag om min krage. Varsamt lägger jag henne till golvet, något hon sedan kallade för "misshandel". Sedan ställde jag ut honom på farstubron med orden – SKÄMS!

FORTS FÖLJER i del 3