Google+ Followers

måndag 11 december 2017

Den mycket sanna berättelsen om X & Y

I sammanhanget som jag skrivit om mitt förra äktenskap tjänar det att jag lägger fram en passus: Jag är ingen kvinnohatare om nu någon får för sig det. Det finns mer underbara kvinnor än av den sämre sorten. Fascinerande, intellektuellt tilldragande, intressanta, roliga, spännande och sensuella kvinnor som osar välbehag överallt där de rör sig. Jag älskar kvinnor och mycket av det som de säger, gör och är – men – jag avskyr dem som med beräknad slughet utnyttjar mäns svaghet för kvinnliga attribut för att få igenom sina själviska syften och begär. Kvinnor som, fullt medvetna om sitt övertag på den fronten, driver sina män till vansinnets gräns. Som provocerar sina män till raseriets gränsland fullt medvetna att de inte vågar eller ens vill slå dem. Samtidigt hatar jag samhällssystemet ännu mer som både legitimerar och legaliserar detta beteende hos kvinnor. Det måste börja avkrävas kvinnor också ett personligt ansvar mitt i den fastcementerade offerroll de skapat, enbart åt sig själva.

Givetvis handlar mycket om personkemi. En del går det som på räls med, andra håller konstant i nödbromsen. Sådana som vägrar alla former av samförstånd och samarbete om de inte får sin vilja igenom. Kvinnor som beter sig som tjuriga och dåligt pott-tränade treåringar. Sådana som aldrig gör ett enda misstag i sina egna ögon utan använder sina män som syndabockar för allt som hänt både före och efter dem och som de själva ofta varit orsaken till. Det är till er denna berättelse är riktad. Inte för att jag har någon större tro på att ni går att omvända från er självvalda livsstil men man kan ju alltid hoppas att det gnager litet i samvetet då ni läser detta. Det om ni fortfarande har något sådant intakt.



JAG VILL NÄMNA ännu ett fall från min omgivning. Jag har fler på lager men nöjer mig med detta för tillfället. Det sorgliga i den här historien är att jag nog inte träffat en mer uppoffrande och godhjärtad man än honom. En som så nästan tänjt sönder sig för att få saker gjorda och tillfredsställa en kvinna som omöjligen kunde bli det. En som sällan tänkte på sig själv utan mest på andra, så till den grad att han höll på att gå sönder inifrån. En som inte drack, rökte eller hade särskilt många andra laster förutom att vara ansvarstagande vilket, visade det sig, inte tjänade till hans favör i sammanhanget. Låt oss kalla honom för "X" och hans fru för "Y". Precis som i serien i MAD, med samma namn, finns det likheter med undantaget att det var den andra som lade ut "fällorna".


JAG TRÄFFADE "X" i början av Livets Ord tiden. Det var på Hörnstenen, en lunchrestaurang som faktiskt ännu finns kvar, inte långt från tågstationen. Han kom dessutom uppifrån Luleå och var inte född in i en kyrka utan en kille från gatan, precis som mig själv. Jag har själv haft svårt för folk som är uppvuxna i kyrkor och kristna familjer. Deras perspektiv är ganska så snäva då det gäller det mesta, har jag upplevt. Sedan är jag inte mycket för att bråka och tjafsa men det underliga är att det är just den typen av människor jag alltid kommit i konflikt med då jag varit med i kyrkor. Det är som om de ser på livet genom ett periskop… och i undervattensläge. De lever i tron att alla har tillgång till "grundtryggheten" som de själva tar så självklar. Allt lidande runt omkring deras bubbla ter sig så abstrakt för dem.

Alltid när vi möttes så hade han ett leende på läpparna och en skämtsam underton. Hans fru, Y, var dock avvaktande och reserverad. Såg nästan sur och reserverad ut för det mesta. Precis som med mig och mitt ex hade de blivit varnade för att dejta varann. Precis som vi hade de inte tagit varningarna på allvar. Y var en kvinna som varit med om en del anade jag. Vi hälsade på dem och han var i sitt vanliga trevliga humör. Hon verkade ofta irriterad på honom just för att han var en sådan motsats till hennes exteriör. Sedan var hon också litet uppmärksamhetstörstande. Det är sådana som alltid tycker att livet behandlat dem så orättvist. Tillfällen kommer men de missar det för de har så ofta blicken i naveln. Sedan ska man alltid truga dem till att tro på sig själva och det – tar tid.

MIN EX-FRU hade problem med att så många människor ville prata med mig och så litet med henne. Jag sökte på slutet att alltid guida dem till henne så hon också fick sin beskärda del av… uppmärksamhet. Visst förstår jag ilskan när de pratar en halvtimme med mig och sedan vänder på nacken och säger:
– Hej, vi älskar förstås dig också, hej då…
Y påtalade också för mig varför alla bara pratade med mig. Förstod jag inte hur hon och min fru kände det då de gjorde det? Brydde jag mig inte om att de fick stå i skymundan? Hon ville alltså lägga en skuldtripp där för andras beteende. Jag kan och ska bara stå för mina egna handlingar och ord. Andras kan jag inte göra det för. Jag suckade för jag hade hört det till leda redan vid den tiden.
– Okej… ska jag be dig om ursäkt då för att jag är bra på någonting som i det här fallet 'sång'? Ber du om ursäkt för att du är bra på någonting?
Hon skakade på huvudet om mumlade något sedan konfronterade hon mig aldrig mer. Jag gjorde vad jag kunde för att styra upp detta. Det var under samma tid som min fru var kroniskt svartsjuk på tjejer som ville prata. Jag sökte undvika dem för jag visste vilket helvete jag skulle få efteråt hemmavid med min fru. Då väntade räfst och rättarting. Jag svettades de tillfällen vi skulle passera en tidningsskylt vid någon kiosk och det var Slitz. Instinktivt tittade jag åt andra hålet för jag visste så väl vad som väntade.
– Jaha… nu fick du gotta dig en stund, va? En sån brud vill du allt ha, eller hur? En med fina stora bröst, va? Din kåtbock!! Du vill att jag ska operera min bröst så jag duger åt dig, eller hur? Stora fina silikonbröst som du kan goosa med, va?!?
Det hjälpte inte vad än jag sa, tro mig jag försökte men det var ingen idé. Jag erbjöd mig då vi sålt vår lägenhet 1991 och hade 170.000 kr över att ge henne en bröstförstoring för att få slut på gnället. Men då ville hon helt plötsligt inte det. För hade det skett hade hon ju inte haft någon hållhake på mig mer. Att behålla den var viktigare än att gå till botten med saker och ting. Kan jag få gissa så antar jag det senare även gått så för min vän X. Jag var bevakad, hade jag kikat på någon tjej i en tidning så snokade hon redan på det genom att granska tidningen jag läst. Det handlade inte om något naket eller liknande utan bara en porträttbild. Sedan bröt hela helvetet ut igen. Var det någon vi träffade på stan som hon var extra svartsjuk på så fick jag det man kallar för "silent treatment" på engelska. Hon gick med böjt huvud och sa ingenting under resten av dagen. Jag fick ofta be henne om förlåt fastän jag aldrig gjort något. Då tinade hon upp tills nästa gång.

Vad jag förstod så hade X det likadant. Hans fru hade kommit på honom onanera och drog igång en helvetespredikan för honom. Hur otrogen han var mot henne, att hon inte dög för honom etc. För honom blev det dubbelt tryck, från henne men också från Gud och sitt eget samvete, upplevde han. Det som sker vid sådana tillfällen är att det gnager också på den gudstro du har. Ofta tycker du att det inte händer någonting oavsett hur du ber och läser Bibeln. Du godtar att Gud vill fostra dig och lära dig tålamod men även det gnags intill benet. Sedan får du som regel litet om ens något stöd från kristna vänner som bara proppar dig full av floskler och beskäftigheter. De har sitt helvete på hemmafronten och orkar inte med mer men bara för syns skull och för att verka som om de faktiskt bryr sig ger dig ett DIY (= Do-It-Yourself) råd. Så du som tatt fan i båten får inte bara ro honom i land utan han vill förmodligen tillbaks, inte bara en utan hundra vändor.

VI SKILDES ÅT när jag hoppade av Livets Ord och flyttade. När vi träffade dem nästa gång hade även de flyttat söderut, c:a en och en halv timmes bilväg från dit vi flyttat. Jag gladdes åt att äntligen få träffa honom igen. Nu hade de fått två barn och jag såg tydligt hur hon agerade likadant som min fru efter barnen kommit in i bilden. Hon härskade. Barnen var hennes egendom, hennes bevis på att hon var en riktig kvinna. Hennes självförverkligande helt enkelt. Hon körde och hunsade med och förlöjligade honom hela tiden. Det som gör mig riktigt arg är när äkta par gör så i andras sällskap. Något mer korkat vet jag inte. Hon tog upp hans "hypokondri", hur han trodde sig ha alla sorters sjukdomar etc. Att hon själv kanske var bidragande till samma åkomma slog henne givetvis inte. De eftertankarna brukar den sortens människor aldrig ha. De frikänner sig själva hela tiden. Skulle de mot förmodan göra det så fick de fullt upp att göra gissar jag. En sak förstod jag väldigt snabbt – någon hjälp av henne kunde han fett drömma om att få. Hon höll låda hela tiden och gapade om det ena efter det andra. Det fanns ingen hejd på vad han skulle göra för henne enligt henne själv. 

SOM ANDRA i samma sits så "betade han av sin skuld". det skedde i form av att hjälpa grannar då de behövde det mot liten eller ännu oftare, ingen ersättning. Detta gjorde att de snart höll honom som given och självklar då bilen pajat strax innan semestern och de inte ville ta från semesterpengarna för att betala bilmekanikern. X blev grymt utnyttjad av så många att det kvarteret borde sitta i säck och aska idag. Vad som hände var att detta sakta gröpte ur honom inifrån. Han gjorde som lika många andra män i samma sits – han drömde sig bort och gjorde det genom drömmar om en bättre framtid och genom data- och TV-spel tillsammans med sonen. 


Z och hans son bondade med dataspel. Tror det är första gången jag fick se spelet Tomb Raider och Medal of Honor demonstrerat. Jag och min son hade ju precis en likadan relation som de hade fast vårt spel hette LEGO Racers 2. Jag kände igen mig i den entusiasmen och även eskapismen. Givetvis stod hon, Y, och kikade in igenom dörrspringan så fort någon inte gav henne uppmärksamhet eller att den på endera sättet togs bort ifrån henne. Det var alla möjliga fel på det vi satt och gjorde. Hon gick runt och suckade och snackade skit om Y och irriterade sig på honom. Min fru gjorde precis likadant så… inte undra på att de två kom väldigt bra överens. Kaka söker maka.

… de var samma slags offernaturer… som hade de kunnat vara tvillingar (!!).

Givetvis for hon fram hårt de gånger hon kom på honom med att onanera. Han bad mig om råd för… "ibland blir lusten för stor och hon vill inte…" sa han. Jag kände så igen mig i hans berättelse. Man längtar efter ett annat, bättre förhållande utan konflikter om bagateller och petitesser. Men man känner inte minsta sexuell lust eller attraktion till en person som mer kräver det än samarbetar och stimulerar till det. Det som är det värsta är att denna sorts kvinnor frikänner sig från allt ansvar och lägger det på den andre. De ger sig samtidigt rättighet att fortsätta vara anklagande. På samma sätt gör grava alkoholister och narkomaner. De håller en anklagelseakt mot sin partner för att kunna rättfärdiga en fortsättning av sitt missbruk. Anklagelseakten hade aldrig kunnat existera om de delat ansvaret, tagit av sig sina rosafärgade och blå glasögon och sett verkligheten för vad den är. De lider av ett slags berusat oskuldstillstånd och en begreppsvärld där de är absolut felfria. Ansvaret ligger på männen, punkt slut. Sedan har de ett gynocentriskt samhällssystem som ger dem medhåll på alla punkter så vi män arbetar i ständig motvind på den fronten.

FÖR ATT GÖRA saker och ting värre piskade hon på honom att ta extraknäck för att de skulle kunna åka på semester. Han jobbade som förman och knäckade som murare, trädgårdsarbetare och bilmekaniker, yrken han kunde på sina fem fingrar. X jobbade bokstavligen arslet av sig för att kunna tillfredsställa en satkärring som aldrig var nöjd med någonting om han så offrat sina kroppsdelar för henne. Hon höll honom ständigt på mattan genom att skuldsätta honom om och om igen. Han blev aldrig fri och ångrade säkert dagen då de träffades på en bönegrupp i Livets Ords regi. Han hade en hemlig dröm om att få köpa en Harley Davidson och bara dra ut på E4:an. Givetvis skulle han aldrig få det enligt henne. 

En egendomlighet hon hade var att hon inte kunde klippa av navelsträngen till sina föräldrar som var bra gamla. Hon bad dem ständigt om pengar och hälsade på dem titt som ofta, mer i ett slags osunt beroendeförhållande än i genuin omsorg som jag förstod. Han ville inte att hon skulle det, att de skulle klara av sina problem själva. Jag kan tippa att hon kört samma charad hemmavid. Så ska man se hur hon kommer att behandla dig så ska du kolla på hur hon är mot sina föräldrar. Det ger en hint om hur framtiden kommer att te sig för er. Ta alla varningstecken du får och blunda inte för dem, det är rådet jag kan ge dig som ännu inte är "gängad". Ha alla känselspröt ute, de kan betyda skillnaden mellan lycka och djupaste misär som för mig och X.


Y kunde själv inte hålla i pengar utan slösade friskt så fort de fick några. Givetvis hade hon sina "giltiga" förklaringar till varför hon måste göra det. Det var ju inte hennes ansvar att pengarna tog slut när de som mest behövde dem, det var ju hans. Vid ett tillfälle vet jag att X var nära att bryta ihop för att han fick jobba så mycket för att deras ekonomi inte skulle kapsejsa. Då hade min fru ringt henne. Hon berättade glatt och fnittrande att hon och dottern varit på stan och fixat håret för 2000 kr vardera… hi. hi. hiii!!!

– Visst är det kul!!? var allt hon kunde säga. Jag vet att X önskat att dessa pengar hade stannat i hushållet där det fanns massor av hål att fylla. Istället gick det till fåfängan. Hade jag varit X så hade jag tagit en sedelbunt och kört den ner i halsen på henne med en toalettborste…

SORTIET MELLAN X och Y kom i form av en amerikan som flyttat till orten. Y tyckte att han var jättesnygg och hade dessutom sin vanliga brist på fingertoppskänsla med sig. Hon föll för honom som en torrfura. Dessutom gick han i den lokala pingstkyrkan vilket höjde poängen och gillatummarna ytterligare. Det dröjde inte länge innan X vänner började berätta för honom att de sett henne och amerikanen öppet kyssas och gå hand i hand på stan. Vid den tiden var han så svårt utarbetad att han inte längre orkade. Folk slet och drog i honom för att han skulle laga och fixa än det ena än det andra. Han var ingen svikare, hade aldrig varit det och är det förmodligen heller inte idag. Annat är det med frikyrko-uppfostrade omogna kvinnor med grav offeridentitet. De kan säga att "bara för att man är kristen är man inte perfekt"… och komma undan med det dessutom.

Frikyrkan där de gick ställde, i enlighet med Murphy's Lag (den om alltings jävlighet)  givetvis upp på hennes och amerikanens sida. Det var inget tal om att ställa henne till svars för sin idioti. Hon hade sina rosafärgade drömmar om att flytta till USA med honom, något de också gjorde men kom tillbaks ganska snabbt. Dottern följde även hon med och jag hoppas vid Gud att hon inte gått i mammas fotspår. Sådana kvinnor ska, precis som baksidan av cigarrettpaketen, förses med en dödskalle och varningstext inunder till alla män som till äventyrs vill försöka lägga in en stöt på dem.

FÖR X BÖRJADE istället en helt ny tid. En tid av innerlig frihet. Han flyttade från orten till en större grannstad. Skaffade sig en liten lägenhet… och… en Harley Davidson och vet du en sak…? Jag unnar honom den så mycket att ord inte kan beskriva det. När jag pratat med honom efteråt säger han att han inte kommer att dejta eller ha en kvinna någonsin mer. Ett själviskt och egocentriskt kräk utnyttjade honom och bestal honom på något av det bästa Gud gett människan – kärleken mellan en man och en kvinna. Samhället gick också miste om en man som kunnat vara till mångas glädje och välsignelse på grund av samma människa. Men det finns något som heter karma och den har en tendens att vara en bitch. Den kommer tillbaks och biter dig i ändan förr eller senare. Det man gör mot andra kommer tillbaks på en själv. Jag kan tänka mig många kvinnor som skulle ha offrat vad som helst för att få vara med en som min vän X. Kvinnor som han skulle ha gjort mycket lyckliga. Där gick den delen av mänskligheten ordentligt miste om något. Det är allt jag kan säga.