Google+ Followers

onsdag 6 december 2017

Ögonblicksbilder från ett fatalt misslyckat äktenskap – del 3

Efterspelet med incidenten med mig och min äldste son liknar ingenting jag varit med om. Hon anmälde mig direkt till socialtjänsten. De i sin tur anmälde mig till Polisen som standardförfarande. Sedan flyttade hon en tid till sin syster med barnen och bodde där. Idag förstår jag att detta var den anledning hon väntat på under en lång tid och hon använde den för få ett avslut på vår parodi. Efter en tid flyttade hon tillbaks. Jag sa ingenting, jobbade på med mina två jobb medan hon levde sitt vanliga gamla liv utan arbete förstås.

KAFKA RÄTTEGÅNG HOS FAMILJERÄTTEN – Efterspelet som följde liknade ingenting annat än rena Kafkarättegången. Jag blev kapad längs med fotknölarna av en grupp beskäftiga och mycket politiskt korrekta socialarbetare. De omyndigförklarade mig och ansåg mig som olämplig att ta hand om mina barn. Orsak? Jag hade varit deprimerad och ätit medicin för åkomman, något som inte varade länge f.ö. Detta förde min fru fram som skäl att få behålla vårdnaden om barnen. Trots att jag hade ett intyg från Varbergs tingsrätt om att vi hade delad vårdnad och uppfostran tog hon helt över den. Då jag påpekade detta för de närvarande socionomerna blev svaret att det spelar i praktiken ingen roll. Det betyder inte att de ska bo hos mig varannan vecka som jag önskat. Jag ställde en av dem frågan om detta verkligen var "jämlikhet" och fick svaret att det inte finns någon sådan.
En av frågorna, läs anklagelserna var att dagisfräknar och lärare aldrig sett mig lämna av barnen. Detta är i sig en lögn då jag tidigare som arbetslös gjort det. Mitt svar blev:
– Vill du veta varför? Socialarbetaren nickade. – Jo för att vid den tiden befinner jag mig på pendel på väg till mitt arbete på Göteborgs Posten - för - någon måste ju dra in pengarna! Man lever inte på luft allena. Hon vill ju inte arbeta. Det kan du fråga henne om själv om du tvivlar på mitt svar…
Trots detta svar kom hon tillbaks till samma påstående. Jag sa att jag redan besvarat frågan. Trots det dristade hon sig en tredje gång att föra fram samma påstående.

KONTENTAN var att jag skulle inte ha ingripit utan, hör och häpna, låtit min son misshandla min fru. Ja, du läste rätt, det är inget fel på dina ögon min vän. De försökte rättfärdiga ett sådant handlande men kom aldrig till några vettiga konklusioner eller tillvägagångssätt. 
Till saken hör att tiden innan hade sonen och hustrun grälat, tjafsat och konfronterat varandra 24/7. När hon frågade varför jag inte gjorde något svarade jag helt sanningsenligt att jag var bränd. Så fort jag försökte slutade det med att jag fick båda emot mig. Tro mig då jag säger att jag inte kunde låta bli vid vissa situationer då saker och ting gick för långt. Resultatet blev alltid detsamma, jag drog alltid det kortaste strået.
   Hon hade helt och hållet undergrävt min roll som förälder genom att negligera den totalt inför barnen. Mitt ord vägde ingenting innanför hemmets väggar. Att ingripa var för mig att sätta svansen i rävsaxen. Jag försökte men min lösning var att bonda mer med sonen. Det funkade alltid, dock inte utan gnissel. För mycket uppmärksamhet mellan oss renderade alltid kritik och sura miner från henne. Hon var som en urtavla med visarna neråt, konstant ställd på tjugo-i-åtta.

Vid flera tillfällen kränkte hon något av barnen och kallade det för "Skitunge". Jag kände mig manad att ingripa och sa att hon gärna fick bli arg men aldrig kränka dem. Hon medgav sitt felsteg men det dröjde bara c:a två veckor så var hon där igen. Hon var den odisputabla mamman som hade alla rätta kvalifikationer för att vara en äkta förälder. I hennes närvaro kände jag mig alltmer som ett neutrum, ett "det". Jag funderade vad jag egentligen var för henne eftersom hon gick ut så hårt mot mig och ständigt var sur och irriterad. Det kom ett slentrianmässigt: 
– "… för att… ehhh…… jag älskar dig". 
– "Okej, men håll med om att du har rätt egendomligt sätt att visa det på", blev mitt svar. Sedan kom en stund av självrannsakan från hennes sida men den varade kanske en vecka tops.

Touren med Familjerätten slutade med att jag blev tvungen att genomgå en psykisk undersökning. Mellan tummen och pekfingret kan jag anta att min frus vittnesmål om "min dåliga psykiska konstitution" var bidragande till beslutet. Ja, jag vet, det är absurt, men jag var och är inte rädd för psykiatrin. Hon var ju redan delvis ansvarig för att jag haft kontakt med dem flertalet gånger innan detta hände. Alternativet var att bli polisanmäld. 

Jag började med att samtala med överläkaren i psykiatri på Kungsbacka psykiatrin. Det som sker kan tjäna som beskrivning på hur läget är idag med trenddiagnoser som adhd osv. Efter inte ens en halvtimmes samtal kommer hon med påståendet att jag är bipolär. Detta utan minsta tanke på att det skulle kunna uppfattas som en dom. Jag får en liten skrift om just bipolär sjukdom som jag tar med mig hem och läser. Jag har dörren öppen till att det kan vara sant och att det isåfall skulle kunna tjäna som hjälp för mig personligen. Emellertid läste jag boken och fick där se att innan man utfärdade ett sådant påstående som överläkaren gjort skulle det föregås av grundliga, långtgående och noggranna undersökningar. Hon hade fixat det på c:a 25 minuter (!!!). Vidare stod där orsaken varför man skulle det – "Detta för att patienten inte skulle uppleva sig stigmatiserad". Detta var exakt vad jag gjorde. Så fort jag kände mig glad så kom tanken; 
– "Tänk om jag har ett 'skov' just nu? Att det är därför jag är glad? Det innebär ju att jag snart kommer att göra en djupdykning… hjälp! Bäst att vara sparsam med glädjen…"
Jag blev tilldelad en psykolog som tillämpande en egendomlig variant av kognitiv beteende terapi. Så märklig var den att han gav mig läxa att förändra beteenden som jag haft sedan barnsben. Sedan blev han förargad för att jag inte fixat det – på en vecka (!!). Slutligen blev jag så förbannad på honom att jag helt sonika bad honom fara åt helvete och drämde igen dörren så gångjärnen borde ha lossnat. Jag avskyr sådana självpåtagna charlataner som leker och spelar magistral med folks elände. Tyvärr verkar landstinget fullt av dem. Det är därför du får betala om du ska ha riktig och konkret hjälp idag. Slagget från psykologutbildningarna hamnar hos landstinget tror jag. Att söka psykologhjälp idag är som att spela på tombolahjulet - ibland men bara ibland, träffar du rätt.  Större delen av tiden får du nitlott. 

Min förste psykolog, Mattias Klawitter, inskärpte för mig vikten med att jag var med helt och hållet på terapin. Om det inte synkade eller relationen fungerade mellan mig och psykologen så riskerade detta att terapin inte skulle fungera överhuvudtaget. Jag har haft hans ord som ett rättesnöre och intyg över att jag inte ska nöja mig med vad som helst då det gäller terapeuter och psykologer. Detta har varit till stor hjälp för mig.

Slutligen konfronterade jag överläkaren. Hon reagerade med att söka skita mig på näsan med att hon minsann varit överläkare i psykiatri i över 18 år och minsann visste att skilja på äpplen och päron.
– Okej… men var är mina skov då? Mina hyperaktiva perioder? Jag är ju mestadels deprimerad och har varit så sedan barndomen. Jag hade med glädje haft ett sådant "skov" om du frågar mig. Det du säger upplever jag inte stämmer in på mig. Jag säger inte det av trotsighet. Jag skulle acceptera det du säger om jag upplevde att det rimmar med mitt inre liv och problematiken. Nu gör jag inte det.
Hon försökte slingra sig med att det fanns varianter och olika nivåer av bipolär sjukdom. När jag bad henne förklara det fann jag inget som stämde in på mig och jag sa dessutom det. Hon såg ut som om jag dragit ner brallorna och bajsat på hennes skrivbord. Det hela slutade med att jag friskskrevs efter samtalet i slutet av maj 2008. så fort någon ifrågasatt min psykiska konstitution har jag svarat med detta. Tro mig då jag säger att mitt förstånd ifrågasatts många gånger av socialarbetare, socionomer och annat "löst folk".

FÖRNEDRING nummer 2 kom i form av en mansgrupp jag blev ombedd att kontakta. De hade hela historien på det torra och, visade det sig, hade också de på förhand dömt mig. Jag och en av dessa "män" sitter mitt emot varandra och resonerar. Jag får redogöra för skeendet med min son och märker att jag haft mer utbyte om jag pratade med en masonitskiva. Slutligen bad han mig att gripa om hans hals på det sätt jag gjorde på min äldste son. Jag kände att detta var som att hälla salt i sår som redan var vidöppna. Att upprepa det och sedan få ytterligare en säck med förebråelser är inte min kopp thé. Jag anade på förhand, utifrån det samtal vi redan hade, vartåt vinden blåste. Killen var det man idag skulle kalla en "ManGina" alltså en kombination av man och kvinnligt könsorgan. En kille utan "stake" helt enkelt. En genomfeminiserad man med totalt gynocentriska värderingar.

Tiden som följde var jag totalt golvad. Det hjälpte inte att jag var med i någon kyrka. 

Fick så gott som aldrig någon hjälp från frikyrkan. Det var bara en diakon med polskt ursprung som reagerade då jag en dag kom till kyrkan i kvarteret och sa att jag har en akut dödslängtan. Han beordrade mig att komma följande dag. Fäste sedan ögonen i mig och sa: 

– Och under tiden gör du inget dumt, förstått!?

Dessförinnan hade jag kontaktat Pingstförsamligen jag var med i. Pastorn där ville ha hjälp av en medarbetare innan han gjorde något. Medarbetaren han föreslog hade jag noll förtroende för sedan innan. Så jag sa nej till henne vilket fick till följd att ingenting hände. Jag föreslog en annan som jag hjälpt till med sång och musik tillsammans med. Hon föll inte honom på läppen. Så allt drog ut och han hörde aldrig av sig mer. Ibland suckar jag över hur mycket verksamhet det är inom frikyrkan jämfört med konkret handlingskraft.

Diakonen i Svenska kyrkan hade en uttänkt strategi och handlingar med instruktioner för hur man skulle ta sig upp ur knipan man hamnat i. Sakta började jag resa på mig. Hans namn är Bogdan vilket i sig är intressant då det betyder "Guds Väg", vilket var exakt vad det handlade om.

FORTS FÖLJER i del 4