Google+ Followers

torsdag 7 december 2017

Ögonblicksbilder från ett fatalt misslyckat äktenskap – del 4

Mina närkontakter med socialarbetare och Familjerätten upprepades två till tre gånger. Den totala förnedring och stigmat jag utsattes för kan inte med ord beskrivas. Familjerätten tillät att jag definierades av min ljugande f.d. hustru som lade mig alla tänkbara Hannibal Lecter-attribut på mig. Jag kunde inget annat än sitta och gapa då jag fick höra anklagelserna. De stämde mer överens med henne än mig men alltihop accepterades som sanning av de högskoleutbildade socionomerna. 

JAG KAN INTYGA att det var gott om "Womensplaining" under dessa möten. Dessa i övermått högutbildade individer, som läst alltifrån beteende-vetenskap, psykologi och konflikthantering förmådde inte ens syna leken hos en tvättäkta offerpersonlighet - min ex-fru.  Som varande man stod jag inte högt i kurs då. Jag påpekade det mellan fyra ögon.  När jag begärde att de skulle ordna en man som kunde ge ett manligt perspektiv på saken skaffade de en velour gubbe och feminist som spikade in anklagelserna så de satt som en relief på anklagelseakten mot mig. Dagen efteråt ville jag bara… dö. Jag minns att jag satt på trottoaren till Arbetsförmedlingen efter ett besök där och funderade på meningen med livet. Allt kändes totalt hopplöst och meningslöst. En gammal predikant jag inte hört av på 26 år (!) ringde och jag fick mycket tröst och uppmuntran av honom en tid framöver. Det fanns en del sådana fyrbåkar i den annars mörka tillvaron som jag inte klarat mig utan under den här tiden.

Mitt ex och socialarbetarna på Kungsbacka kommun hade tagit mitt liv ifrån mig. Jag var utestängd från gemenskap med mina barn. På grundval av hennes lögner och halvsanningar var jag nu officiellt diskvalificerad som förälder. Att jag sedan tidigare redan var diskvalificerat av henne gjorde domen så mycket värre. De gick helt och hållet in på hennes linje. – "Man up and suck it up" - gilla läget och ta det som en man. Yes Sir!!


JAG GLÖMMER ALDRIG dagen i juni 2007 då min chef på Göteborgs Posten tillkännager att jag inte längre får arbeta där p g a LAS. Tidningen hade satt i system att aldrig ha folk anställda såpass länge att de enligt lag var tvungna att anställa dem. Han tyckte själv det var tråkigt eftersom han trivdes och var nöjd med mig som medarbetare. Men han hade ingen beslutandemakt i ärendet så… tyvärr. 
    Under tiden som begravningssångare anlitade jag en ekonomisk förening som jag betalade c:a 8% av arvodet för att sköta mina papper. Grafiska facket tvistade om jag var egenföretagare. Jag frågade ekonomiska föreningen om det och de svarade att nej, det var jag inte. Snarare var jag egenanställd. Den förklaringen accepterade inte facket. Samma dag som jag slutade på GP den 25 juni ansökte jag om A-kassa. De gav mig avslag eftersom de ansåg att jag var egenföretagare. Vid det laget hade jag arbetat som begravningssångare under tre års tid. Det var före jag började arbeta på GP och hade då egentligen rätt till ersättning om man ska tolka reglerna rätt.
     
Som om det inte räckte så kom, några dagar senare, min fru fram till mig och lät meddela att hon skulle flytta och ta barnen med sig. Jag måste ha gapat så att jag såg ut som en av tunlarna till Hallandsåsen. Samtidigt orkade jag inte säga ett ord.  Jag var helt mentalt orkeslös efter dusterna med socialarbetarna och den påtvingade sejouren med Kungsbacka vuxenpsykiatri. Jag hade ärr av upplevelserna och min vilja att sätta ner foten och slå näven i bordet var totalt obefintliga.

– Låter det okej för dig? frågade hon

– Alltså… jag orkar inte ens kommentera det, gör som du vill… svarade jag helt matt av chocken.

– Jo, det är så att jag stått i kö för en fyra och nu har jag fått en, fortsatte hon med ett stänk av oskuld i sin röst. Kanhända för att jag inte skulle få för mig att hon planerat detta sedan en lång tid tillbaks. Hon hade i hemlighet ställt sig i bostadskön i Kungsbacka utan att meddela mig. Men när jag tänker efter så hade det nog inte spelat någon roll då hon ändå gjort som hon ville.

Alltså, tre tuffa dråpslag inom loppet av en ynka vecka. Det var bara för mycket. Kvar blev jag ensam med en fyrarummare jag, för det första, aldrig velat ha med en hyra uppåt 7.500 kr i månaden samt avbetalning på en bil vi nyss köpt. Jag balanserade på en slank och tunn lina här. Kvickt som attan såg hon till att börja jobba och satte minstingen på förskola. De båda andra barnen gick redan i skola. Helt plötsligt gick det att arbeta. Jisses, så fort det går bara man vill och inte sitter och tjurar. 

När hon en tid senare dessutom begärde att jag skulle betala underhåll visste jag att jag stod inför en ekonomisk bankrutt. Jag fann mig i den för män så typiska situationen: hon tar beslutet att både ta barnen med sig, skilja sig och flytta men det är jag som ska stå för pengarna. Dessa fanns helt enkelt inte hur gärna jag än hade velat. Det hjälpte inte att jag framförde att jag betalade på hennes önskelägenhet och önskebil och att det tog merparten av vad jag tjänade. Jag förstod att jag måste göra mig av med fyrarummaren. För mig skulle en etta räcka gott och väl. Jag jobbade som bilburet tidningsbud med en lön långt under det jag haft innan. Som väl var kunde jag fortfarande dryga ut inkomsten med begravningsuppdragen. Hade jag inte det så hade jag gjort en störtdykning och förmodligen blivit hemlös eller liknande. Tror att en hel del av problemet med hemlöshet har liknande bakgrund. Samhället har gett beräknande kvinnor incitament för att hålla män på mattan. Utåt sett har de ständig patent på offerrollen.

TIDEN EFTERÅT var rena mardrömmen för mig. Det var tyst som i en grav. Jag som i min sturskhet kaxigt och självsäkert trott mig kapabel att rida ut stormen fann mig förtvivlad och förskräckt. Jag mådde allt sämre och fick, för vilken gång i ordningen, återigen söka upp en psykolog. Jag hade anlitat sådana flera gånger tidigare under mitt äktenskap. Oftast kom det på hennes inrådan eftersom det ju, enligt henne, var mitt fel att vårt äktenskap inte fungerade. Okej, man ska aldrig hålla sig själv för vis och bangen att inte pröva har jag alltid resonerat så jag antog utmaningen och gick till psykolog. Alltid bättre än att göra inget alls. Efter samtalen hoppade jag upp i luften och klickade ihop hälarna som Stina Dabrowski efter kändisintervjuerna. Då jag kom hem glädjestrålande och skuttande blev jag nerskjuten av min fru som gav mig en bredsida så det kändes. Orsak: oklar - som vanligt. Hela tiden projicerade hon skulden på mig för allt möjligt och menade att jag behövde söka ännu mer hjälp. Jag ringde själavårdare, åkte till lärare i ämnet utan resultat. Jag gick till mansjourer och psykologer och gud vet allt jag kom på för att blidka henne. 

Slutligen insåg jag att jag även gick för… henne… 

Den som egentligen skulle ha behövt göra det var… hon. Hennes lakoniska svar blev att "hon inte var den som var sjuk utan jag var den sjuke i vårt förhållande". End of story. Att det, om det nu varit så,  handlat om att hon varit bidragande till mitt tillstånd, ville hon inte ens kännas vid. Så jag fick fortsätta att bära dubbla bördor och betala för dem i form av läkararvode också. Så fort jag behövde någon att prata med och vände mig till henne för stöd svarade hon bara:

– Jag är ingen psykolog, du får vända dig till en sådan om du behöver hjälp. 

Helvetet på jorden måste vara ensamhet mitt i tvåsamheten. För mig var det min vardag. Sökte hjälp från annat håll än henne gjorde jag under resten av vårt äktenskap. Jag blev tillrättavisad från kyrkligt håll. Man sa att jag inte skulle dryfta privata angelägenheter om mig och min fru. Allt var ju bara ett desperat rop på hjälp men dessa tjockskallar fattade aldrig det. Vart skulle jag då vända mig??? – Gud! blev det lakoniska, men ack så förväntade, svaret. Min gudsrelation var och är i stora delen så att min Gud känns aningen frånvarande och tyst, som om han hängt upp en skylt där det står "På semester - återkommer snart".  Jag har fått flera kiloton av förklaringar på varför det är på det viset. Men de enda dessa förklaringar skyddar är de som gett dem själva. Mig har de, i ärlighetens namn, inte gett så mycket. Jag har med tiden vant mig vid att få "icke-svar" av folk som är för bekväma för att vilja sträcka ut en hjälpande hand. Krisar det så står du som regel där ensam. Hjälpsamheten i frikyrkoförsamlingar är kosmetisk och tjänar mest till att upprätthålla en image av sann barmhärtighet. Den är sällan redo att gå den där "extra milen".

SLUTLIGEN fick jag byta lägenhet mot en billigare (– pust!). Drog en djup suck av lättnad. Mitt liv började sakta att spira på nytt, inte i rasande fart men ändå. Visserligen fick jag bara ha barnen en och en på helgerna. Det innebar att jag bara träffade en av dem var tredje helg. Äldste sonen trotsade sin mor och började komma ändå på slutet trots att det inte var "hans tur". Under den här tiden slet jag ut mina knän som tidningsbud. 
    Bakgrunden till detta är så typisk för henne men förtjänar ändå (om ni förlåter ännu en upprepning) att jag berättar den. Jag fick ett telefonsamtal av min ex-fru då jag ännu hade bilen. Hon ville ha bilen direkt. Hon skulle ut och handla. Jag förklarade att jag tagit två insomningstabletter. Det spelade ingen roll, sa hon. Hon skulle ha bilen. Jag erbjöd henne att hämta den av samma skäl jag framfört innan. Sa till henne att komma upp och hämta nycklarna. Hon satte ner foten och krävde att jag skulle komma. Så… jag, min idiot, sätter mig i bilen och hoppas att inte tabletterna ska kicka in. Det gör de tyvärr strax efter jag startat och jag höll på att köra ihjäl mig. Bilen kraschar och jag lyckas mot alla odds köra tillbaks den på fälgarna och parkera den vid min hyreslägenhet. Bromsledningen måste dessutom ha gått då jag kanade emot en trottoar.

EFTERÅT fick jag börja som springande trappbud. Fysiskt krävande men det fina i kråksången är att jag går ner 17 kilo på två månader. Tänkte att det här vill jag fortsätta med. Då slår en 24 år gammal skada från en oplanerad cykelsemester på 130 mil sommaren 1984 upp igen och jag förmår knappt gå i trappor längre. Trots upprepade och påkallade försök från Försäkringskassan fungerade det inte längre. Jag blev sjukskriven med allt av stigma det innebar under Alliansregeringens vakande skugga och förutfattade meningar om oss sjuka. Detta innebar dessutom att jag inte längre förmådde betala underhållet utan fick begära dispans. Betalade endast en mindre summa av det. Med tiden ökade den tills att den var uppe i över etthundratusen kronor. Jag som nästan aldrig haft en skuld i mitt liv! Jag fick klara mig på existensminimum. Stod ofta vid extraprishyllan på Hemköp i Kungsbacka och fyndade tillsammans med pensionärerna. Vid den här tiden hade exet en kader av folk som kom till henne med allt hon kunde tänkas behöva, möbler, mat, kläder, ja allt! Barnen fick dessutom en dator.


EFTER DRYGT ETT ÅR som singel började jag vara på dejtingsajter varav en var kristen. Sjunde Himlen hette den. Ett mer passande namn torde ha varit Sjunde Madrasserade Cellen eller Sjunde Sjukhuset. Misstänksamheten där var så stor att man knappt kunde göra ett inlägg utan ha en pöbel efter sig redo att rulla en i tjära och fjädrar. Det var mycket, mycket trasiga människor som härbärgerade där. Skrev jag "Sol" tolkade de det som "Måne", skrev jag "Dag" tolkade de det som "Natt". Alla hade de Misslyckandets Grå Rasterfilter framför ögonen. Alla rådfrågade de sina skelett i garderoberna. Utslaget borde varit givet men det tog mig en stund för att fatta hur saker och ting låg till. Sajten var ett tillhåll för de "dumpade". Vad värre är så hade de också anammat den identiteten.

   Borde egentligen ha besparat mig den besvikelsen. Jag var inte redo för ett förhållande men hade inte gett upp på kärleken ännu. Hade ett och ett halvt sådant förhållande med, skulle det visa sig, oerhört trasiga kvinnor. De, om några, borde hellre ha sökt terapi än en ny man. Båda två hade en historia av misshandel, den ena från sin far, den andra från en pojkvän och far till gemensamma dottern. Detta sipprade ut mellan raderna trots deras stoiska förnekande av det och intygande om att de "gått vidare" med sina liv. Den man ljuger mest för är ofta sig själv.

Dejting världen är minst sagt märklig. Människor ställer upp som i en postorderkatalog för försäljning eller ett CV på AF. När man kikade på profilerna fann man genomgående en redan accepterad och mycket tillämpad mall:
  • Alla var sportiga, vid god vigör och kondition. Tränade regelbundet. Bulder i trikå där de svettas på gymmet eller joggar ute i det fria.
  • På fest, omgivna av välsminkade vänner och med vinglas i handen (givetvis inte en flaska Koskenkorva vilket kanske varit närmare sanningen)
  • De var spirituella och andliga fast mera inom New Age relaterade former som helaing, kristaller aromterapier etc. Kristen är ju sååååå ute. En jag dejtade var även häxa och synsk och vågade aldrig sova utan lampan tänd om natten eftersom andarna alltid hade ärenden till henne.(!)
  • Hade alltid en vrålsnygg och hypermejkad porträttbild som lockbete. In real life tedde de sig som en fågel efter att den flugit in i en vindruta.
  • Sedan kom en aldrig sinande lång lista på kraven på mannen de var ute efter. I utbyte mot en sådan fantastisk individ som de utmålat sig som ville de ju naturligtvis ha något lika fantastiskt i gengäld. Kraven tedde sig lika orealistiska som en del platsannonser på AF:s hemsida om "bollar i luften" och "stresstålighet", "tajta deadlines" m.m.

Jag kom ganska snabbt underfund med att de flesta av dem kom från mer eller mindre totalhavererade förhållanden. Istället för att vänta och sortera sitt eget bagage skyndade de sig in i ett nytt förhållande som de med all sannolikhet skulle krascha. För allt som skett är ju någon-annans-fel, eller hur?!? Som jag med åren kommit att upptäcka är detta ett stående tema hos de flesta kvinnor idag. Någon har gjort dem illa och de hade inte ett uns av ansvar i det. Åtminstone är det den finstilta texten i deras livsberättelse. Givetvis fiskar de efter sympati och medlidande samt kanske någon som kan hjälpa till att sköta amorteringarna på villan och bilen.


ÄR DET NÅGOT jag tagit med mig av lärdomar angående äktenskap och parförhållanden på seriös nivå är det detta: 
    Prästen läser från Bibeln att "… och de tu ska vara ett kött". Som jag förstått det innebär detta att du går mot din egen både symboliskt och kanske bokstavliga död om du vill ha ett långt, fungerande äktenskap under din livstid. Jesus talade själv om att "ifall inte vetekornet faller till jorden och dör, så förblir det ett ensamt korn". Min parafras eller egentolkning på det i det här sammanhanget är – du kan leva ett singelliv som gift eller sambo. Du kan leva ut dina själviska begär och egoism till max. Men i slutändan kommer du att finna dig - ensam. 
    Detta är fallet med många icke-fungerande äktenskap - alla vill leva ut just sina begär och lustar. I kyrkan beskrev man detta som att leva efter "sitt kött". – "Känner jag för det så gör jag det" principen. I förlängningen blir det ohållbart. 

FINNS DET något som är garanterat så är det att fungerande parförhållanden är fulla av kompromisser och försakelser. Då du går in i något sådant så går du till din egen… död. Du ska smälta ihop och bli ett med en annan människa. Du har en ny medspelare i hockeykedjan. Ska ni kunna nå till målet är det viktigt att ni samspelar. Ibland tar hon initiativet, andra gånger är det du som för pucken. 
Är du inte beredd på det, fortsätt då hellre att vara singel och hellre ha tillfälliga förbindelser. Annars gör du bara illa en annan i Guds ögon dyrbar människa. 
Det är inte bara ett snyggt ansikte, ett par snygga kvinnoben, fina bröst och ett kvinnokön du har bredvid dig. Det är en individ av kött och blod med känslor och framtidsdrömmar. DU ska göra allt som står i din makt att hjälpa henne nå dem. Du ska sörja för att hon mår så bra hon bara kan göra. Sårar du henne så gör du ett övergrepp på en Guds skapelse och du kommer att få stå till svars för det. Märk mina ord. Du har i henne fått ett förvaltaransvar från Gud. Som i liknelsen om de som fick ett, fem och tio pund att förvalta och se till att det växte, så är det med ditt ansvar inför din kvinna. Det kommer en dag då du får en fråga av vår Herre om vad du gjorde med pundet, din kvinna. Vad blir då ditt svar?

Detta är orsaken till att mitt och min exfrus äktenskap inte fungerade. Ovilja till kompromisser och att lägga ner sina egenintressen för en annans väl. En väg och en vilja. Utan ordningar blir det kaos.

GICK UNDER DEN HÄR TIDEN igenom en del märkliga förhållanden med människor som varit med om kraftig beskjutning under sina liv. Lika märkligt var att de så gott som ständigt projicerade skulden på männen i sina liv. Jag hade redan varit med om detta och ville inte företa mig en ny resa. I samma veva dog en kompis jag fått förnyad kontakt med på Facebook bara knall och fall. Jag ringer hem till hans änka och beklagar sorgen. Vi kom överens om att höras av men det dröjde fyra månader innan något hände. Då började vi samtala med varandra ibland flera timmar i sträck. Slutligen fick jag genom en gemensam bekant ett erbjudande om att komma upp till Uppsala och provarbeta på en tidning. Samtidigt skulle jag hjälpa Helena, som kompisens änka heter, att reparera ett hus hon ville sälja då hon inte längre hade råd att bo kvar där. Jag skruvade och slipade och hade mig men det blev fixat.

TIDEN INNAN hade jag samtalat med en psykolog för vilken gång i ordningen vet jag inte. Efter några veckors samtal sa han en överraskande sak till mig.
– Ingemar, vet du vad jag tror? Du borde flytta bort en bit härifrån. Kanske i närhet till barnen. För vet du vad jag tror? Du håller på att dö av TRISTESS!!
Det var helt sant. Jag hade tiden innan brottats emot självmordstankar rejält. Jag hade knappt några vänner, fick inte mer än folk man kunde morsa på på gatan. Till och med bjuda hem på fika eller mat men mer blev det inte. Jag hade alltså bott där i tolv långa år och knappt fått några vänner alls. Tiden efteråt skulle ju vara en tid av helande men den grumlades av allt häftigare gräl som ju slutade i skilsmässa.

Hursomhelst åkte jag upp och provjobbade. Fick sedan anställning på tidningen. Under tiden så uppstod känslor mellan mig och kompisens änka. Hon började få känslor och jag var (förståeligt nog) paniskt rädd för alla former av stadiga relationer. Så skadad var jag att jag grät när hon förklarade att hon ville ha ett förhållande. Det tog lång tid innan jag tordes lita på att det inte fanns några dolda agendor eller fällor. Jag är en man som ger allt. Det gäller även i förhållanden. Därför tar jag seriöst på det och intygade det för henne. Jag manade henne att tänka sig för innan hon stampade ner gaspedalen. Jag förklarade att jag inte ville göra illa ännu en kvinna om så av misstag. Ville få ett slut på mina konflikter med det andra könet - för gott. Hon gav mig en vettig förklaring och intygade på heder och samvete att hon inte hade några dolda agendor eller själviska motiv. Själv var jag öppen om mitt bagage och varnade att det kunde ha konsekvenser för oss båda. Hon godtog det med stoiskt lugn. När hon bekände sina känslor visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag var helt ställd. Hon hade ju intygat för mig att hon bara ville vara kompis och jag accepterade det. 

SAKTA MEN SÄKERT växte känslorna och efter några månader förlovade vi oss. Hon är den diametralt raka motsatsen till min förra fru och precis den typ av kvinna jag behövt – länge. Jag brukar säga att jag önskar vi hade träffats för länge sedan. Hon stämmer helt och hållet med den typ av kvinna jag och mina kompisar satt och målade upp som önskebild på mitt pojkrum. Hon har i alla fall hjälpt mig på fötter och fått mig att släppa mycket av det som varit. Jag har börjat tömma min resväska smutsplagg efter smutsplagg. Det krävdes dock en riktig kvinna för den uppgiften, inte ett omoget barn.

Min underbara fru, Helena, utan vilken jag inte vore någonting.

Min underbara, vackra och framförallt glada fru, Helena. Jag vore inget utan henne. Det smärtade att flytta ifrån barnen men jag vet att jag skulle dö om jag stannade kvar i Kungsbacka. Idag bor min dotter Denise hos mig och utbildar sig till sjuksköterska. Hon var 7 år vid skilsmässan. Hon fyller 18 nu i december. Har i alla fall fått pröva att vara pappa för henne - på riktigt! Vi har idag en kontakt vi aldrig innan haft och jag är så glad över det.

ALLT VAR FRID OCH FRÖJD ända tills nästa trauma inträffade. Min yngsta son kom på besök. Han var sprallig och vi lekte en hel del. En sak jag inte gillade var att han slog mig allt han kunde  i baken. Naturligtvis sa jag att det gjorde ont men tydligen inte så han fattade det. Slutligen sa jag ifrån ordentligt men ändå fattade han inte vad det var. Slutligen gav jag honom två slag i stjärten så han skulle förstå. Han grät och jag ångrade mig snabbt och bad om förlåt. Vi umgicks sedan och han lärde sig simma under vistelsen hos oss. På skolan han gick hade man en princip att så fort ett bråk uppstod tog man in dem och fick dem att prata ut. När sedan allt var frid och fröjd frågade de Liam om han hade något annat på hjärtat. Han sa att pappa "nästan slagit ihjäl honom och att han inte velat umgås eller leka med honom efteråt". Okej. Jag förstod att snart är karusellen igång igen och jag fick alla rätt på den punkten. Jag blev polisanmäld ännu en gång och skulle sedan infinna mig hos Barn, ungdoms och familjeenheten pi Kungsbacka kommun. Det dröjde inte länge förrän samma cirkus återigen var igång lika vindögd och kategoriskt fördömande som den förra.

Där satt jag och fick ta emot smäll på smäll av socionomer och socialarbetare. Idiotförklarad är ett understatement. Mitt ex fortsatte, efter en ny vända, att hävda hon var "rädd" för mig. Hon hade alltid varit det bekände hon. Detta trots att under vår sista tid var det hon som gick ut hårt mot mig och barnen. Hon skällde och skrek och levde håle så jag fick gå ut ständigt och jämnt. Ändå var det de attribut hon tillskrev mig så jag fick försvara mig mot egenskaper jag aldrig hade (!?!).


Men hon blev TRODD. Vad än jag sa negligerades och förminskades fullständigt. Rädd – trots att jag bor femtio mil från henne och inte alls hade någon som helst kontakt med henne annat än högst en, två gånger per år. Min ambition att fullfölja någon vendetta var helt obefintlig. Det visade sig att hon använde hela situationen att utmåla mig som fruktansvärd ja,  rent diabolisk. Jag sa helt sanningsenligt att jag inte kände igen mig i berättelsen. Fick till svar att hon ju hade sagt det. Så då måste det ju finnas en sanning i det, eller hur?? Sådär fick jag kämpa. Som väl var hade jag med mig min fru som fick tillbakavisa de värsta delarna och lögnerna. Men tro inte att de gav upp fördenskull, nej, de fortsatte smutskastningen. Ammunitionen kom från min mycket uppskrämda ex-fru som tillkännagav att hon inte vågade träffa mig då hon "var så rädd för mig". Jag funderade om det var samma kvinna jag fått hålla stången då hon var så på mig och grälsjuk? Vad hade hänt? Jag hade ju inte träffat henne på flera herrans år. Varför denna förvridna story??? Jag hade uppenbarligen slagit henne och barnen flera gånger. Jag sade socialarbetarna att om det stämde då ville jag begära att de satte in mig bakom lås och bom och helst slängde nyckeln efteråt.

Det funkade inte. Faktum var att ingenting jag sade hade någon som helst giltighet eller verkan på dem. Jag var precis den som min fru målat ut mig som. Detta står även att läsa i handlingarna trots att de lovade att så inte skulle ske. Var gång jag får ett kuvert från Kungsbacka kommun får jag en drypa av hur våldsbenägen och hemsk jag varit.

Dessutom levde och lever jag, som redan beskrivit, i ett harmoniskt äktenskap med en ny kvinna i mitt liv som ger mig kärlek och support, precis som ett äktenskap egentligen ska fungera. Däremot pågick det en konflikt mellan henne och min äldste son med fysiska konfrontationer och krossande av porslin m.m. som hon förmodligen projicerade på mig. Men… som jag redan sagt… jag tar mig för pannan… blev hon trodd. De svalde inte bara betet utan lina, flöte metspö och hela gubben med fiskarstövlarna!! Jag behandlades som om jag var på tillfällig permis från Hallanstalten. Fick inte komma hem och hälsa på barnen utan fick sova i vårkylan ute på en parkering. En annan gång hade jag med mig ett tält. Fick inte närvara vid min dotters födelsedag då jag hade bilen fullastad med presenter och julklappar. Tvingades lämna dem i receptionen hos Familje och ungdomsenheten på Kungsbacka kommun. Två gånger reste jag 2x50 mil från Uppsala till Kungsbacka för att bli utskälld av en socionom som menade sig fatta vad för slags man jag var.

Efterspelet var att alla mina barn fått gå till barnpsykiatrin av vilka två av dem idag har psykiska problem. Den äldste sonen har det värst och gå på tunga mediciner. Det har tagit det senfärdiga landstinget tio hela år att sätta en diagnos på honom (!?!). Han har inget jobb p g a starka ångestattacker utan han får förlita sig på socialen. Jag var inte pigg på att skicka barnen till psykiatrin men bodde då femtio mil därifrån. Jag har dessutom fått medhåll av folk som jobbar inom psykiatrin.

– Det är på tok för tidigt
, säger de, att utsätta barn för sådant. 

Min dotter är den enda som vägrade och inte heller har sådana men som mina pojkar fått. Initiativet var helt och hållet mitt ex. Även om jag hade synpunkter på det eftersom jag själv haft med psykiatrin att göra så drev hon igenom det. Det blir alltid som hon vill. Hon är den enda som inte gått med på att gå till psykolog men som troligtvis behövt det mest av oss alla.

När hon sedan skulle fostra yngste sonen hotade hon bl a honom ständigt med att hon skulle resa bort och lämna honom. Detta fick honom i fullständig panik den tid då hon började dejta den man hon idag bor tillsammans med. Liam ringde, grät hysteriskt i luren och frågade om jag trodde hon lämnat honom. Detta är inget annat än utstuderad psykisk misshandel. Det funkade inte på Tim, den äldste sonen och det gjorde inte heller det på honom. Men tro för allt i världen inte att hon tar det på sig själv. Nej, det är han som inte är ordentligt uppfostrad. Så idag utfärdar hon, med benäget bistånd av sin brittiske pojkvän som är van vid de engelska uppfostringsreglerna, att utfärda utegångsförbud och andra straff. Liams inre försvar har varit så nedbrutet att han haft anorexia och självskadebeteende. Men ingen som helst självrannsakan från hennes sida. Det som sker har ingen orsak i hennes personlighetsdrag eller sätt. Men jag borde ju veta att någon sådan rannsakan kommer att……… dröja.

JAG ÄR IDAG så glad över att äntligen få leva i ett harmoniskt och fungerande äktenskap. Ändå har mitt ex sökt styra över mig  och på nytt få kontroll – via barnen då de bott hos mig vid olika tillfällen. Jag har fått höra att jag inte hörsammat deras behov, bla, bla, bla. I grund och botten ser hon sig som den bättre föräldern av oss två. Det har hon alltid gjort. Jag kommer inte i närheten av henne då det gäller det. Punkt slut.
    Så fort de bott hos mig har hon, nästan maniskt, haft daglig kommunikation med dem och noggrant förhört sig om förhållandena. Det har blivit så att de talat med henne om saker som handlat om dem och mig och om förhållanden här i Björklinge. Sedan har hon agerat ombud och sprättat mig på näsan för det, viss om att hon ännu har ett övertag och kan utöva inflytande över mig som om jag vore en kastrerad eunuck i hennes hov. 
   Hon har sett till att behålla navelsträngen intakt, kontrollen och beroendet av och inflytandet från henne över dem likaså. I fallet med min äldste son så finns en del av orsaken till att det nära nog totalt passiviserat honom. Att få ett jobb och börja ta ansvar för sig själv hade för honom varit nyckeln till frihet. Men han vet att hon kan fixa allt han behöver, mat och husrum så han behöver inte lyfta ett finger. Det är en osund allians för honom som hindrar honom att börja stå på egna ben och gradvis - bli frisk. För henne innebär det att hon behåller sitt inflytande över honom. Det är vad som tydligen räknas mer än hans välmående. Det är curling slash hoowringförälderns förbannelse.

Detta hackande och felsökande gick så långt att jag i somras, tio år (!!) efter vår skilsmässa, fick lov att ringa henne och påminna henne om att vi båda faktiskt gått vidare. Att jag inte önskade någon mer kontakt med henne utan levde lyckligt sedan sju år tillbaks i ett nytt förhållande – liksom hon. Det fanns inga som helst skäl till att vidmakthålla någon kontakt. Sett utifrån min berättelse så är ju bara det rena absurditeten. Hon har inte ringt sedan dess. Att göra ett sådant telefonsamtal tar emot. Jag vill helst inte gör det men ibland har man inga val då folk tar sig friheter de egentligen inte har rätt till. Ändå förstår jag att hon ringer min dotter och förgiftar hennes sinne på endera måten. Det märks ibland då jag pratar med henne. Det är mycket ord som påminner mig om exets resonemang.


IDAG hoppas jag att få slippa henne även om hon är mina barns mor. Det jag skulle önska mig så här i jultider är ett stort mått av självrannsakan från hennes sida. Gärna också att hon tar och ringer runt till folk hon sårat och ber dem om förlåtelse. Det låter enkelt men är för en del som att lyfta berg. Det som förvånar mig är hur många män jag träffat som varit och är i samma situation som mig. Inte fasen finns det något #MeToo dravel för dem!! Inte något #Timeout, #Tystnad Tagning eller #Sparka Bakut heller. Det är inte en käft som lyfter fram dem. Män ska klara sig själv och tåla litet smällar, gärna så många att de inte orkar resa sig på nytt och få ett ord med i spelet. Samtidigt öser man ut kvasifeministisk bluffstatistik och sockrade stapeldiagram för att hålla dem på mattan och villkorslöst ta på sig hela skulden. Såpass har gynocentrismen fått utbreda sig att den sitter helt ohotad i domstolar och familjerätter och bestämmer över mäns liv. På grund av de rådande klichébilderna över män och stigmat de dagligen utsätts för, så har de inget annat val än att rätta sig i ledet bland tusentals andra män. Extremistkvinnorna har bestämt tonarten i denna dystopiska symfoniorkester. Synd men ack så sant!